GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Krönika

Janne Adeen: I Bo Åkerströms sällskap har man aldrig tråkigt

Janne AdeenSkicka e-post
Publicerad 19 oktober 2021 • Uppdaterad 19 oktober 2021
Detta är en personligt skriven text i KLT. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I helgen passade jag på att se dokumentärfilmen om Velvet Underground, den är gjord av Todd Haynes. Med avstamp i bandet berättar Haynes om konstscenen i New York under det sena 1960-talet och det tidiga 1970-talet.

Tyvärr levde filmen inte upp till mina förväntningar. Jag fann den långsam och störde mig på att den lägger så stor vikt vid bandets första år, vad som hände därefter redovisas alltför knapphändigt. Men det var roligt att höra Jonathan Richman, han var ett superfan av bandet och såg dem 60-70 gånger. Sterling Morrison var den som lärde Richman spela gitarr.En detalj som fick mig att dra på munnen var historien om Lou Reeds första skiva, då var han 14 år och tjänade 2 dollar och 79 cent i royalty på inspelningen. ”Det är ändå mer än jag tjänade med Velvet Underground”, sa han. Velvet sålde inte många plattor när det begav sig, men det sägs att de som köpte deras debutskiva kom att bilda egna band.

Susanna Hoffs tolkar bland annat Velvet Underground och Nick Drake på kommande albumet Bright lights, som släpps 12 november. På Name of the game (Badfinger) sjunger hon tillsammans med Aimee Mann. Det låter himla trevligt.

I måndags fyllde Bo Åkerström från Torsson 69 år, samma dag gav han ut sitt första soloalbum, Remington. En lågmäld och avskalad platta där Åkerström gör det mesta själv. I Bo Åkerströms sällskap har man aldrig tråkigt. Lördag 20 november kommer Torsson till Lunds stadsteater och firar samtidigt 45 år som band.

Vännen B var förbi härförleden och lämnade en bok, Mississippi: Bob Dylan's midlife masterpiece, skriven av Jochen Markhorst. En hel bok som handlar en enda låt? Japp. Om inte Jochen Markhorst hade skrivit boken hade jag kanske gjort det själv för Mississippi är min favoritlåt. Dylan spelade först in den med Daniel Lanois som producent, men den version som fick mig på fall är från albumet Love and theft, där Dylan producerade under sitt alias Jack Frost. Men kärleken var inte omedelbar utan det krävdes ett antal lyssningar innan jag var fast. Sedan dess kan jag lyssna på den hur många gånger som helst utan att tröttna. Varje gång jag hör den hittar jag någon ny detalj som jag inte tänkt på tidigare. Det är som ryska dockor där den större dockan rymmer en mindre och den mindre ytterligare en.

För mig är Mississippi en hyllning till vardagen och strävsamhet. Bandet är tajt och gitarriffet biter, Dylans skrovliga och hesa röst berättar om kärlek och ånger, uthållighet och smärta. Refrängen går så här:

Only one thing I did wrong

Stayed in Mississippi a day too long

Förresten, när Courtney Marie Andrews skulle nämna sin Dylanfavorit så svarade hon Mississippi. Ulf Lundell gillar den nog också. Hans bok Allt är i rörelse har hämtat titeln från en rad i Mississippi och jag har för mig att huvudpersonen, Joar ”Red” Cirroan, har fått låten på hjärnan. Lätt hänt.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.