"Jag målar alltid utifrån en känsla"

Vi träffas hemma hos Jenny Jonesjö, i familjens villa i Hossmo. Nämner man kombinationen stora fönster och utsikt över Kalmarsund, förstår ni nog att hon bor på en vacker plats.

– Vi byggde huset för två år sedan. Innan bodde vi i en 20-talsvilla i Rinkabyholm. Det var mitt drömhus, men kanske inte min drömplats, säger Jenny.

Dessutom fanns det alltid saker att göra med tanke på husets ålder. När Jenny fick nys om en tomtvisning i Hossmo nämnde hon det för sin man.

– Han ville inte alls bygga nytt, men vi åkte i alla fall på visningen. Då insåg vi direkt att nu är det kört.

Jenny ler och säger att mannen, som är från Karlskrona och älskar havet, föll för närheten till vattnet. Jenny, som dras mer åt skogar och hagar, föll för de intilliggande markerna. De bestämde sig för att satsa nytt, och lyckan var stor när allt gick deras vägar.

I ena änden av vardagsrummet står för tillfället en mängd målningar.

– Jag brukar förvara en del konst hos mina föräldrar, men de här tavlorna hämtade jag nyss från en utställning i Pukeberg.

Jenny var nämligen en av utställarna på årets höstsalong.

– Pukebergs konstförening brukar varje år släppa in någon nybörjare, och i år fick jag frågan om att ställa ut. Det kändes jättekul, för det här är ingen lätt bransch. Det är svårt att nå ut.

Höstsalongen var Jennys andra utställning. Den första hölls i våras, på Galleri Jenny i Kalmar.

– Att ställa ut är pirrigt, och läskigt på ett sätt. Man visar inte sig själv, men konsten är ändå en bit av sig själv.

Samtidigt känner hon att i det läget hon är i nu, är det viktigt att visa sina verk.

– Man är sin värsta kritiker, och är det bara mamma som tycker jag är bra, eller finns det en bredare publik? småler Jenny.

Hon fortsätter ler när hon säger att hon efter bara två utställningar känner att det finns en publik.

– Jag behöver ta ställning till om jag kan göra detta eller inte. Jag kan inte ha ett ständigt flöde av målningar, om jag inte säljer något. Men trots tuff konkurrens i Pukeberg sålde jag en del.

För ett år sedan, när hon återupptog sitt skapande, bestämde hon sig för att ge det något år. Sedan utvärdera.

– Mycket har hänt på bara ett år, och det är jag jätteglad för. Men som sagt, det är en skör bransch och många pratar om en negativ trend där man köper mindre konst, med tanke på den tuffa ekonomin idag.

Till vardags arbetar Jenny heltid som utbildningssamordnare på lärarutbildningen vid Linnéuniversitetet. Målar gör hon på lediga kvällar och helger.

– Jag gillar att testa nytt, prova mig fram. Det finns en röd tråd i min konst, men jag vill utvecklas inom den.

Sättet hon målar på skiljer sig åt.

– När jag gör akryl är det stora målningar att manövrera, det blir en slags form av träningspass. Jag står i vår lilla tvättstuga och det är kaos överallt. Jag skvätter färg, häller vatten från vattenkannan, sprayar och får utlopp för mycket i den processen.

Helt tvärtemot är det när hon gör akvareller.

– Det är snarare som terapi. Jag tänder ljus, sitter i lugn och ro vid köksbordet och målar.

Mycket har som sagt hänt kring Jennys konstnärskap det sista året. Men skapandet, det har alltid funnits där.

– Jag har alltid målat. I ungdomen var det mycket olja och akryl. Som yngre skrev jag alltid dikter, låtar och dagbok. Jag gillar också musik, och spelar gitarr och piano.

Fantasin är god.

– Jag knåpar ihop berättelser, och de kommer ofta ut i mina målningar. Ibland är berättelserna bara mina, för andra ser inte det som jag vet eller känner kring motivet, säger Jenny och tillägger.

– Jag döper sällan mina verk. Jag vill inte styra betraktaren, utan jag vill att alla ska hitta sina egna berättelser i verken. Det är det roliga med abstrakt konst, man ser så olika saker.

När Jennys första barn kom, för sju år sedan, förändrades livet.

– Kreativiteten fick stå tillbaka under småbarnsåren, jag glömde lite bort den. Men för något år sedan kändes det som jag skulle sprängas, det var något jag bara måste få ut. Jag började måla igen och förstod direkt efteråt att det var min kreativitet som måste ut.

I takt med att barnen, idag fem och sju år, blivit större har Jenny fått lite mer tid för sig själv igen. Tid hon tillbringar med skapande i tvättstugan.

– Det är inte så fancy, skrattar Jenny och syftar på skapandeprocessen kring akrylmålningar.

Hon säger att en person nyligen skojade om att "du måste ha Sveriges mest färgglada tvättmaskin".

– Ja, jag är hafsig när jag målar. Det rinner, droppar och kommer färg och vatten överallt, och jag kan bli trött på mig själv.

När Jenny påbörjar ett nytt verk utgår hon ofta från en horisont, något tryggt och stabilt. Annars är det först när hon är klar med en målning som hon inser vad hon ville få ur sig. Naturen är en viktig inspirationskälla, men också en plats för återhämtning.

– Jag är aldrig så närvarande som när jag betraktar naturen. Jag blir alltid lika slagen och fascinerad av en kallrosa himmel vid solnedgång, eller en knallgul sol en vintermorgon.

Hon ser sig omkring.

– Jag älskar att bo så här, så nära naturen. Alla i familjen älskar att vara ute i naturen och vi gör mycket utflykter. Ofta i närområdet, och att vi tar med lunchen ut. Naturen stimulerar fantasin, ger avkoppling och en frihetskänsla och där finns inga regler.

Just avkopplingen är extra viktig för Jenny, som är energikänslig. Eller högkänslig, som man säger idag.

– Jag känner av andras energier och spänningar i ett rum. Det slukar mycket kraft och jag måste hushålla min egen energi, framför allt få tillbaka energi.

Det får hon genom att måla och vara ute i naturen. Då tankar hon förlorad energi.

– Jag känner och tänker hela tiden, men har lärt mig att kasta en del energitjuvar i soptunnan.

Samtidigt är det alla tankar och känslor som ger henne inspiration.

– Jag märker att det är i moll och lite mörker som min kreativitet är som bäst. Jag målar alltid utifrån en känsla. När jag reflekterar över det inser jag att det har varit så ända sedan ungdomen.

Tvättstuga, återvinning, städskrubb, förvaring av hundtillbehör, ateljé. Det lilla rummet har ett brett användningsområde. Här skapar Jenny Jonesjö sina ögonblicksverk. Med hjälp av sugrör, disktrasor, skrapor, ibland penslar och en väldig massa vatten som sprayas eller hälls på duken får hon fram färgerna och motiven hon vill förmedla.

"Jag målade som sjutton, varenda ledig tid på helger och kvällar", säger Jenny om sin medverkan på höstsalongen på Pukeberg, som nyligen avslutades. Utställningen blev ett viktigt tillfälle för henne att nå ut och "pröva" sin konst mot allmänheten.

Under småbarnsåren fick Jennys kreativa sida stå tillbaka, men barnen är nu fem och sju år, vilket gör att egentiden ökar något. Musiken och målandet är något som hon då väljer att ägna tid åt.