”Jag kan, jag törs, jag vill”

Vi träffas hemma hos Emma Lindblad. När vi ringde och bokade intervjun förklarade hon att det är den plats hon känner sig tryggast på. I andra miljöer kan det vara svårt att koncentrera sig, men även öppna sig.

– Jag har bott här i elva år. Jag flyttade hemifrån sommaren 2013, säger Emma ganska direkt efter att hon öppnar dörren och välkomnar oss in.

Emma har en lindrig utvecklingsstörning, och även diabetes. Hon bor själv i lägenheten, men i närheten finns en gruppbostad som hon har tillgång till. Och i flera andra intilliggande lägenheter bor också personer som behöver olika hjälp.

– Jag har boendestöd som kommer varje dag och hjälper mig med medicinen. Så har jag stödtid tre dagar i veckan, och på lördagar är det öppet hus med gemensamma aktiviteter på boendet.

Innan har det framför allt varit hennes mamma som ordnat, fixat och hjälpt.

– Mamma är den som alltid under min uppväxt hjälpte mig med att ansöka om bidrag och skolor, hålla koll på diabetesen, följt med på möten och skött kontakten med vård och myndigheter. Nu klarar jag det mest själv, eller med hjälp av boendestödet.

Emma föddes och växte upp i Nybro.

– Gymnasiet gick jag i Kalmar, fyra år på gymnasiesärskolan. Idag heter det anpassad gymnasieskola.

Efter gymnasiet kom hon in på baskursen med inriktning musik, på Högalids folkhögskola i Smedby.

– Där var inte bara lektioner. Jag fick lära mig att flytta hemifrån och om vuxenlivet. Jag bodde i ett studentrum, förutom på somrarna då jag bodde hos mamma och pappa i Nybro. Så jag fick verkligen lära mig om vuxenlivet.

Det allra bästa med Högalid var musiken.

– Man kunde välja olika inriktningar olika år, men jag valde alltid musik. Jag älskar att sjunga, säger Emma glatt.

Ända sedan hon var liten har hon velat stå på scen och just sjunga.

– Mamma var mycket med mig och mina syskon i Missionskyrkan. Som liten gick jag på babyrytmik, sedan barnkör.

Som tonåring spelade hon först mycket bowling, och gick sedan över till att träna och tävla i judo. Bland annat tog hon guldmedalj i Göteborg open för ungdomar med funktionsnedsättning. Och det har blivit fler guld, silver och brons på andra tävlingar. Men sången och musiken är det som alltid legat henne varmast om hjärtat, och något hon fortsatt med i hela livet.

– Jag blir alltid nervös innan jag ska gå på scen. Men det hör till, man ska vara det, då är man förberedd. Det är bara mina hjärnspöken som vill ställa till det, säger Emma och pekar mot huvudet.

Hon har uppträtt en hel del vid olika tillfällen, men den gång hon minns som allra mest nervös någonsin, var när hon för första gången skulle tävla i Funkisfestivalen i just Kalmar, sin hemarena. En sångtävling för personer med funktionsnedsättning inom LSS.

– Jag var så nervös och tänkte bara att ”jag vill inte svimma på scenen”. När jag gick av kom två personer och tog emot mig bakom scen och då kunde jag andas igen, skrattar hon och fortsätter.

– Men jag tackar aldrig nej till att sjunga eller stå på scen. Det är som mamma alltid har sagt, jag har alltid sagt ja om någon frågat om jag vill sjunga eller uppträda.

Vi frågar Emma vad det betyder för henne att få sjunga.

– Frihet, frihet, frihet, säger hon med ett stort leende, och gör glada rörelser med båda händerna.

Även om nervositeten inför ett uppträdanden finns där i bakhuvudet, tänker hon numera inte så mycket på det när hon väl står på scen.

– Då bara kör jag på och tänker att jag är en stjärna. Att vi alla är stjärnor. Jag kan, jag törs, jag vill.

Att känna att hon duger är något hon fått jobba med. Vid fem, sex års ålder fick hon diagnosen lindrig utvecklingsstörning och vid tolv år även diabetes. Fysiska besvär och en viss oro har följt på köpet.

– Kan jag det här, eller klarar jag det, kan jag tänka ibland om olika saker. Jag har varit tvungen att lära mig väldigt mycket.

Som 17-åring var Emma med om en händelse som man förstår satt djupa spår i henne. Plötsligt blir hon ledsen, och säger att hon vill ringa sin mamma så hon får förklara bättre. Mamman berättar att hon en morgon hittade Emma vid toaletten med väldiga magsmärtor. De blev akutskickade till barnkliniken.

– Emma var på väg in i koma. Hon var inte helt medvetslös, men det var på gränsen. Vi kom in i rätt tid, så det var aldrig någon fara för livet. Men vi fick ligga inne nästan en vecka så de kunde hålla koll på alla värden och se så hon blev piggare, säger mamman.

Det som hänt var att Emma kände livet med diabetes var orättvist, krångligt och hon ville bara bli fri från det.

– Jag hjälpte henne med måltidsinsulinet, men det långtidsverkande insulinet tog Emma själv på kvällen. Men så kom det fram att hon inte tagit det under en längre tid.

Emma minns inte de första dagarna på sjukhus, då flyter allting bara ihop. Men man märker som sagt på henne att händelsen satt spår. Att det förmodligen är blandade känslor över att det kunde ha slutat riktigt illa kombinerat med dåligt samvete. Tonåren som kan vara känslig och kämpig i sig, blev inte på något sätt lättare med tanke på Emmas diagnoser och inlärningssvårigheter.

Vi tackar mamman för inhoppet, och fortsätter samtalet.

– Jag har i alla fall lärt mig att våga säga ifrån, säger Emma stolt.

– I gymnasiet kunde folk prata bakom ryggen och säga att vi gick på särskola, och inte var ”normala”. I min ungdom vågade jag inte säga emot, men nu som vuxen hade jag blivit arg, sagt ifrån och förklarat situationen.

Man hör på rösten att hon blir upprörd.

– Alla är olika, betonar hon.

Olikheter och hennes kamp i livet är något hon delar med sig, som föreläsare för Funktionsrätt Kalmar. Under pandemin utbildades ett gäng med olika former av funktionsnedsättningar i retorik och storytelling.

– Satsningen heter Alla har något att berätta. Jag föreläser om ”Att lära sig leva med diabetes” och berättar om mina olika diagnoser, om hur jag tycker och tänker, hur jag kämpat med myndigheter, från att jag varit liten till där jag är nu i mitt liv, hur det är att leva inom LSS och vad jag vill göra för att förändra, hjälpa och göra det bättre för andra.

Givetvis inkluderar hennes föreläsning även sång.

– Jag brukar berätta om Funkisfestivalen som jag och Joakim Hammar lyckades få till Kalmar. Och så säger jag att jag älskar att sjunga, och att de gärna får höra mig sjunga en sång.

Emma menar att hennes erfarenheter och kunskaper är något som politiker, skolpersonal, föreningar, myndighet- och sjukvårdspersonal, ungdomar, privatpersoner med flera kan lära sig mycket av.

Tre dagar i veckan är Emma på Mediehuset, en kommunal daglig verksamhet. Och sedan tio år tillbaka arbetar hon två dagar i veckan på Hamncaféet. Vad gäller fritiden blir det träffa vänner, gymma, sjunga i Funkiskören samt engagemang i Diabetesföreningen Kalmar-Öland och FUB Kalmar. Plötsligt ringer Emmas telefon.

– Heeej, Stina. Åker du bil? undrar Emma när hon ser sitt syskonbarn dyka upp på skärmen.

Stina, 3,5 år, undrar om fastern är på caféet.

– Nej, men imorgon jobbar jag. Kommer du och hälsar på mig då? svarar Emma.

Stina berättar att hon och mamma varit och köpt ballonger, varpå Emma är snabb och frågar om det är till henne. När samtalet avslutats berättar hon att födelsedagen närmar sig.

– Den 30 januari fyller jag 35 år. Då ska mamma och jag på spa. Jag ska bjuda henne för hon har ställt upp och hjälpt mig mycket sista tiden, så jag tycker hon förtjänar det, ler Emma som därmed har hunnit både fylla år och gå på spa när den här artikeln publiceras.