”En sån här hade morfar”
Med denna McCormick började både det djupa intresset för fordon och samlandet som sådant. Traktorer förstås men också maskiner, redskap och udda föremål från förr. Mest för att det var kul men också för att det fanns en utmaning och tillfredsställelse i att få sakerna att fungera. Se dem göra jobbet de tillverkades för. Höra dem stånka, pysa, brumma och leva upp igen.
Till en början fick maskinerna plats i uthus och lador men i takt med att samlingen växte både i antal och i vikt och storlek, började tanken växa fram att försöka samla alltsammans på ett ställe under lite mer ordnade former. Men även om idén till ett museum växte fram någon gång på 80-talet blev den inte konkret förrän 2008 då den stora maskinhallen byggdes speciellt för utställningsverksamhet.
Då precis som nu är drivkraften runt museet helt och hållet idébaserad. Ideellt, lustfyllt och egentligen utan vinstsyfte. Det ska gå runt och inträdet ska räcka till att täcka kostnader, renovering och inköp av nya föremål. Men en hel del av fordonen och föremålen är faktiskt skänkta eller utställda på lån.
– Lite beroende på hur man räknar, säger Henrics pappa Åke, har vi nog bortåt 5 000-6 000 föremål totalt om man räknar in alla vardagsföremålen också och de som ligger på andra ställen i byn.
För det är inte bara traktorer och lantbruksmaskiner som står utställda även om de dominerar. Här finns också cyklar, med och utan motor. Radioapparater, gamla osmarta mobiltelefoner, anläggningsmaskiner, köksredskap, en stickmaskin, en Volvo PV, leksaker, brandbilar, en luftvärnsstrålkastare från 40-talet, ett gammalt filmklippbord från Borgholms biograf, en VW bubbla och diverse lustiga föremål av nostalgikaraktär.
Man kan kanske därför tycka att namnet Störlinge lantbruks- och motormuseum är lite missvisande. Möjligen så, men så blir det när drivkraften är en generell kärlek till gamla föremål och önskan att bevara dess historia. Det finns dock två små grundregler som både Henric och Åke försöker hålla på.
Dels att sakerna ska vara fungerande men inte nödvändigtvis i ”mint condition”. Och dels att sakerna helst ska komma från Öland. Har varit i bruk här, har använts i de öländska stugorna eller som sagt; ha en registreringsskylt med begynnelsebokstav H. Men ett och annat lustigt föremål slinker ändå igenom de principerna.
Det gick åt en massa räfsor förr vid höbärgning. Och i samlingarna i Störlinge finns en komplett ”fabrikslinje räfstillverkning” bevarad och helt fungerande. Den drivs av diverse remmar och hjul som växlar ut rätt kraft till de olika tillverkningsstationerna; hålborrning för piggarna, böjning av beslagen och sågklingor och bandsågar. Räfsfabriken är museets äldsta föremål, någonstans från mitten av 1800-talet, och den brukar få komma ut och visa upp sig någon gång per år. Museets mest moderna föremål, eller mer korrekta; fordon, är en Volvo 745. Varför just en Volvo kan man undra? Ja, för att den är fin helt enkelt och förtjänar att visas upp.
Henric har svårt att välja ett favoritföremål ur samlingarna men efter lite press faller nog valet till slut på ångmaskinen, eller lokomobilen som kanske är mer korrekt att kalla den. Den hittades i Vetlanda 2009 och användes som bland annat sågverk och tröskverk. Åke är mer inne på nostalgiföremålen som sina favoriter. Men en sak är de ense om.
– Vi borde ha en träullshyvel, gärna från Bolinder Munktell, säger de samstämmigt.
Så har du en gammal träullshyvel stående bakom uthuset är det bara att slå museet en signal.
Museet öppnar för säsongen vid midsommar och har öppet en bra bit in i augusti. En gång om året, den 20 juli, arrangerar man en särskild motordag. Då sker lite extra aktiviteter inne och runt om museet.
