En livräddare i nöden

En glatt viftande svans möter djurvårdaren Rebecca Bengtsson när hon hämtar Clara och matte Amelie Thörnqvist i väntrummet på Anicura Läckeby djursjukhus. Clara vet precis vad som väntar. Först jobb, sedan god belöning. Vi passerar den långa korridoren och går in i ett behandlingsrum.

– Det är femte gången vi lämnar blod på en bokad tid. Sedan har vi lämnat akut två gånger, berättar Amelie.

Clara är en av av djursjukhusets i dagsläget 19 blodgivarhundar.

– Vi började lämna blod när hon var tre år. Jag hörde något på radion om hundar som lämnade blod, blev nyfiken och läste mer om det på Anicuras hemsida, säger Amelie.

Clara uppfyllde kriterierna för att bli blodgivarhund och Amelie anmälde intresse.

– Vi kan bidra till att rädda andras hundars liv. Jag tänker själv om jag haft en hund som behövde blod, och enda anledningen att den inte skulle klara sig var för att det saknades blod. Därför vill jag hjälpa till, för Clara kan rädda livet på andra hundar.

Amelie pussar på sin fyrbenta vän.

– Du är verkligen en räddare, säger hon.

Rebecca nickar och klappar Clara lika mycket som matte. Här är det en massa kärlek och uppskattning som gäller.

– Clara är verkligen jättecool och duktig. Hon säger aldrig ett ljud, utan hoppar direkt upp på bordet och sätter sig lugnt ner, säger Rebecca.

– Hon vet ju att hon får köttbullar efteråt, ler Amelie och skojar om att hon snarare är den som är nervös, eftersom hon hatar nålar.

Innan blodtappningen påbörjas tas prover för att kolla att Claras värden är bra. En veterinär kommer in för att lyssna på hjärtat, så det inte hörs några blåsljud. Efter en stund kommer svar på snabbproverna. Allt är okej, och arbetet kan sätta igång. Clara läggs ner på sidan. Rebecca rakar bort lite päls och tvättar området runt halsvenen, där hon ska sticka in nålen.

– Nu får du titta bort, skojar hon med Amelie och tar fram nålen som hon kopplat ihop med slangar, blodpåsen och maskinen som suger ut blodet.

Ibland behövs två personal vid själva sticket, men Clara är så lugn och stilla att Rebecca klarar det på egen hand.

– Hon har alltid varit väldigt lugn och chill, även som valp. Cane corso kan vara lite avvaktande mot människor och vaktiga, men Clara är största fjantfian, småler matte.

Hunden avskyr nämligen dammsugaren, att klippa klorna och bada, ja det är fruktansvärt. Men att lämna blod går bra, där är inga konstigheter alls. Det är nästan så hon somnar när blodet pumpas ut i slangen.

Efter varje tappning får blodgivarhunden köttbullar, blötfoder och torrfoder innehållandes extra energi.

– De kan bli lite vingliga och få blodtrycksfall och för att undvika de får de ligga kvar på sidan en stund. Då passar vi på att belöna med köttbullar, säger Rebecca.

Och hemma, i Torsås, väntar sedan ännu mer belöning.

– Hon får alltid en färsk bit kött, som oxfilé eller entrecote, när vi lämnat blod.

Ibland även när Amelie får besked om att blodet eller plasman kommit till nytta.

– Jag blir glad i kroppen, glad i hjärtat, när jag får sms om att blodet har använts. Att veta vi har kunnat hjälpa till. Jag är jättestolt över Clara, ler Amelie.

Som tack för dagens blodgivning skickas duon med en stor säck hundmat.

– Så, nu ska vi hem och gosa och bara ta det lugnt, säger matte, greppar Claras koppel och hundmaten, och lämnar rummet.

Rebecca tar med oss in i ett annat behandlingsrum, för att berätta lite mer om arbetet med blodgivning. Ett område hon ansvarar för, då hon inte bara är djursjukvårdare utan även blodbanksansvarig.

– Innan hade en kollega hand om det, men jag var intresserad och ville lära mig. Eftersom jag också är djurvårdare på akutmottagningen kunde jag hjälpa till med akuta blodtappningar på kvällar.

När kollegan för 2, 5 år sedan sade upp sig föll det sig naturligt att Rebecca fick ta över. Idag arbetar hon 20 procent med blodgivningen, resterande del på akutmottagningen. Totalt har hon arbetat på sjukhuset i nio år.

– Jag har alltid haft ett stort djurintresse. Jag vill hjälpa djur som är akut dåliga och göra så mycket jag kan för att hjälpa dem.

Jens Stetter, veterinär och specialist i kirurgi, tittar in. Han om någon vet hur livsviktigt blodgivarhundarnas jobb är.

– Blod kan behövas när man genomgår en operation med högre blödningsrisk. Det kan vara en operation nära ett stort kärl, ibland till och med i ett stort kärl. Eller om en tumör som har växt in i ett kärl ska plockas ut, då finns risk för blödning, säger Jens och tillägger.

– Blodtransfusion kan också behövas vid icke väntade operationer, när det akut kommer in traumapatienter som förlorat mycket blod.

Det finns även sjukdomar som gör att immunförsvaret attackeras och röda blodkroppar förstörs. Då behövs blod från blodgivare som ersättning.

Turligt nog upplever både Rebecca och Jens att förrådet med såväl blod som plasma är gott.

– Det är sällan vi har flera hundar åt gången som behöver blodtransfusioner, säger Jens.

Det är också lite säsongsbetonat.

– Under höst och vinter, när det är jaktsäsongen är det mycket vildsvinsskador. Då vet vi att fler hundar kan vara i behov av blod, säger Rebecca.

En blodtappning ger två olika produkter. En påse röda blodkroppar, en påse blodplasma.

– Det färska blodet med röda blodkroppar förvaras i kylskåp i 42 dagar. Och plasman fryser vi ner och sparar i ett år, berättar Rebecca.

Skulle förrådet någon gång krisa känner hon sig inte orolig.

– Jag är säker på att alla blodgivare skulle ställa upp om jag så ringde klockan två på natten, de hade kommit hit. Det är vi så tacksamma för!

Jens telefon ringer och han kallas in på ett jobb. Rebecca fortsätter berätta att man tappar runt 370-440 gram blod, lite beroende på hundens vikt.

– Det är bra att ha lite olika mängd i påsarna, för man kan aldrig använda bara hälften. Det som blir över måste kasseras. Och en chihuahua till exempel behöver inte så mycket blod, då kan man använda en påse med lite mindre innehåll.

Förutom vissa fysiska kriterier som krävs för att bli blodgivarhund, måste hunden också kunna ligga stilla på sidan.

– Det är a och a att de kan vara lugna.

Rebecca ler och säger att det är häftigt hur hundar fungerar, och hur fort de lär sig. Hon har blodgivare med en massa hopp och spring i benen, men som direkt de kommer upp på bordet blir blickstilla.

– Vi är så glada och tacksamma till alla hussar och mattar som ställer upp med sina hundar och räddar liv. Jag brukar skicka sms eller ringa när blodet kommit till användning. Jag vet att hundägarna blir glada och uppskattar det, att de känner i hjärtat att de gjort något bra.