Janne Adeen: 100 000 vinylskivor och 3 000 t-shirts med musikmotiv
Jag är ingen samlare och har aldrig varit, likväl är det så att vissa samlare fascinerar mig. Om jag hade trott på reinkarnation hade jag kanske velat bli återfödd som 69-årige Bill Guardino i norra Kalifornien. Hans passion är popmemorabilia och han har 250 000 föremål hemma. Något säger mig att han sällan känner sig uttråkad, om jag får gissa vidare så har han nog också en förstående fru. I hans rymliga kåk finns allt från skivrariteter till signerade instrument och 3 000 t-shirts med musikmotiv. Enligt egna beräkningar har han 100 000 vinylplattor. Det var Black Sabbaths debutalbum från 1970 som satte satte igång allt för Guardino. Han har låtit rama in plattan i fråga och hängt upp den på en vägg, givetvis är Guardinos exemplar försedd med bandmedlemmarnas autografer. Bland hans egna favoriter i samlingen också finns en gitarr med blueslegendaren Muddy Waters autograf. Huruvida han är besatt låter Bill Guardino vara osagt, men han tjänar också fina pengar på att sälja av prylar. Pengarna går till nya inköp. ”Jag har inte en tanke på att sluta”, säger han till The Mercury news.
Christina Kjellsson, Annika Norlin och Iiris Viljanen. Tre albumaktuella kvinnliga låtskrivare med snitsig språkbehandling och känsla för melodier. Jag vet inte vem av dem som imponerar mest på mig. Norlin och Viljanen har jag tidigare tagit upp här i spalten, dags för några ord om Christina Kjellssons Slutet på historien. Kjellsson skivdebuterade i mitten av 90-talet och precis som Norlin skriver hon också skönlitteratur. Hon aldrig fått ett stort genombrott, men jag tror att den som tycker om Cornelis Vreeswijk också kan tilltalas av Kjellssons skarpa, finurliga och personliga kompositioner. Hon är ytterst noga med språket, men om jag ska hitta något att anmärka på så slipar och putsar hon kanske ibland för mycket på sina sånger. För min del får det gärna skava och vara skevt emellanåt.
Vampire weekend doppar låtskrivarpennan i samma bläck som en gång Paul Simon. Inte så att de plagierar, men de hittar inspiration hos samma källor. Only God was above us bubblar av idéer, det är är lekfullt, rytmiskt och medryckande. Precis som Simon tar bandet god tid på sig att skriva nytt material, det brukar gå fem-sex år mellan skivsläppen.
På sociala medier halkade jag in i en diskussion om album som med högst 30 minuters speltid. Ämnet kom upp i och med Jessica Pratts sprillans nya Here in the pitch, den innehåller nio låtar och klockar in på 27 minuter. Ovanligt i dag när många skivor är minst dubbelt så långa, på gott och ont. Joel Almes plattor brukar också hålla sig kring 30 minuter. När punken och nya vågen dominerade var det korta och snabba låtar som gällde. Undertones och Ramones kunde trycka 14-15 låtar på en vinyl-LP, ändå hann man lyssna igenom plattan på en halvtimme. Det var ungefär likadant med Elvis Costello i början, trots att hans texter var sällsynt ordrika.
Ska avsluta med att citera ur Annika Norlins Super Mario
Livet är som Super Mario
Alltid kommer nya banor
Just när man har lärt en
Är det en ny som dyker upp
