"Vi måste få upp statusen för omsorgen"
Stress, låga löner och personalbrist. Det är vanliga rubriker i tidningar och sociala medier numera när vi läser om äldreomsorg. Rubriker som följs av personalens dåliga arbetsvillkor på arbetsplatsen och låg status. Det debatteras om vårdskandaler som vanvård, övergrepp och andra missförhållanden. Självklart är det bra att de problem som förekommer tas upp. Men när media väljer denna negativa bevakning systematiskt så kan det snarare påverka våra ungdomars yrkesval och därmed bidra till ökad personalbrist, vilket blir problematiskt när landet står inför åldrande befolkning där behovet av undersköterskor förväntas öka.
Har du någon gång googlat äldreomsorg så blir du inte särskilt inspirerad av att läsa vidare om vare sig utbildningar eller lediga jobb. ”Vi äter med ögonen” och ändå står vi där och kliar oss i huvudet över hur vi skall få in fler människor i vården.
Jag jobbar i äldreomsorgen och jag känner inte alls igen mig i hur mitt arbete beskrivs. I Emmaboda kommun har vi en bra arbetsmiljö, goda arbetsvillkor och jag kan inte alls hålla med om att lönen är låg. Men självklart påverkas vi också av att gång på gång behöva försvara det arbete som tidigare faktiskt var kö till att få.
Att det har blivit svårare att rekrytera folk kan jag skriva under på men är det så konstigt när vi hela tiden matas med det som är dåligt? Och kan vi inte rekrytera folk så har vi heller ingen att ringa till när vi blir sjuka vilket i sig skapar en stress som annars inte hade funnits där.
Jag älskar mitt arbete och jag pratar om min arbetsplats med stolthet. För jag vet att jag är viktig. Och i ärlighetens namn är de jag går till minst lika viktiga för mig. Jag menar, hur många har förmånen att få hålla i gamla ransoneringskort från andra världskriget och samtidigt få höra hur bönderna gjorde för att fuska till sig lite extra kött? Eller få lyssna till hur de som unga gick ut i ladugården i ottan för att mjölka korna med endast skenet från en fotogenlampa? Det är en historielektion från själen.
I min kommun jobbar vi efter Emmabodamodellen. Vi är alltså indelade i små arbetsgrupper som ansvarar för ett mindre antal enskilda. I genomsnitt träffar varje enskild som har två eller fler insatser per dag endast 7 personal på 14 dagar. Detta resulterar i att vi känner dem vi går till vilket i sig skapar en stor trygghet och mindre stress. Vi har en verksamhetsnära chef som har sitt kontor på vår arbetsplats så att vi kan gå in om vi snabbt behöver hjälp eller bara för att prata. Nu kommer vi även se över hur vi kan ta bort städet från arbetsuppgifterna och ersätta det med någon form av städfirma. Och vi har tid att spela yatzy med de enskilda eller gå ut på en promenad.
Jag vet inte vad det är som gör att färre söker sig till omsorgen men vi måste få upp statusen och inte glömma bort alla de kommuner där det faktiskt fungerar bra. För tro mig – det är ett så otroligt givande och viktigt arbete.
Centerkrönika av: Jenny Rydberg, Emmaboda kommun (C)
