Vad är svenskt kulturarv egentligen?
Den svenska kulturen är under hot. I och för sig är jag den första i ledet att säga att verksamheter måste kunna prövas och omprövas. Kanske är det en brist att vi under årtionde haft en brist på kulturdebatt på allvar i Sverige. Politiken har varit överens om prioriteringar kring skattemedel för kulturen och att den ska vara fri från pekpinnar när det gäller den konstnärliga friheten. Kanske är det som demokratin – vi har tagit den för givet.
I ett demokratiskt land ingår det att media och kulturen är fri som politisk påverkan. Media ska granska makten utan att det ska finnas en risk för påverkan. Vi kan se länder där journalister inte kan göra sitt jobb utan att riskera konsekvenser från maktorganet. Detta är långt från det Sverige har och ska stå för.
Varför väljer jag nu att lyfta detta begrepp i veckans spalt? Jo, för det håller på att hända något. Och här gäller det att vi som sanna demokratiska förespråkare sätter på varningslampan. Sverige styrs sedan ett år tillbaka av en regering där Sverigedemokraterna dikterar villkoren. Jag ska ge er en bakgrund.
När folkhögskolorna startade i slutet av 1800-talet var det för att ge den svenska befolkningen på landsbygden möjlighet till bildning, långt före allmän folkskola, därefter som studieförbunden i början av 1900-talet där man via metoden studiecirkel gjorde bildning tillsammans i en form som var något annat än skolans katederundervisning. Här skulle människor genom fritt tänkande, kursmaterial och praktisk verksamhet utveckla sina kunskaper. Under årens lopp har man talat om fritt och frivilligt som begrepp för den demokratiska fostran. Verksamheten har hela tiden varit målstyrd istället för regelstyrd. Ur detta har många folkrörelser växt fram och till det en fördelning av kultur från nationalscenerna ut till hela landet under 1970-talets kulturpolitik. Vi kan nu ta del av en bredd av folkbildning, bio, musik, dans, historia, teater och utställningar vart vi än bor i landet. Det är både bredd och spets.
Vad är det nu då som händer? Jo, just nu ifrågasätts folkbildningen, ”är allmän bildning verkligen ett uppdrag folkhögskolorna ska fortsätta ha” hör jag någon säga. Regeringen drar ner anslaget och på den regionala nivån ser jag förslag som att vi ska bara ha en kulturbudget som värnar det svenska kulturarvet och konst som har folklig förankring. Finns det något mer svenskt än att just ha möjlighet till folkbildning, musik, nya möten och något som utmanar vilket stimulerar vår demokrati? Nu måste vi slå vakt om det – det är helt sant.
Krönika av: Karin Helmersson, regionråd Kalmar län (C)
