Politik är inte bara vilja
"Politik är att vilja”, sa Olof Palme. Hårda, kärnfulla, kompromisslösa ord som betyder att om man bara vill så går det att segla på ett järnspett över Atlanten. Ord, som jag alltid haft lite svårt för och som idag kännetecknar rikspolitiken i Sverige. Vilja, övertygelse och drivkraft är viktigt men det handlar i slutändan om att nå ett resultat. Då räcker det inte med bara vilja.
Inom politiken får man nämligen sällan exakt som man själv vill. Man måste kompromissa. Man måste ta hänsyn till vad väljarna och ens partikamrater tycker, därefter måste man lyssna på andra partier och deras åsikter. Man måste lyckas bygga en majoritet runt ett förslag som faktiskt ganska sällan är exakt det man själv vill. Men det är spelets regler, det är demokrati. Förhoppningsvis har man kommit en bra bit på väg i rätt riktning. Den som envist håller fast vid sin egen linje, vid sin egen vilja, utan att kompromissa, lyckas sällan nå något resultat. Just nu ser vi väldigt mycket ”vilja” inom rikspolitiken i Sverige men väldigt lite förmåga att nå resultat. Ansvaret, kompromisserna och lösningarna lyser med sin frånvaro.
Sverige behöver långsiktiga breda överenskommelser inom en rad oerhört viktiga områden. Ett bra exempel är energipolitiken. Tidöavtalet innebär på många vitala områden en fullständig omkastning av politiken. Reduktionsplikten, som syftar till att den fossila andelen i bensin och diesel ersätts med fossilfria alternativ, ska minskas till EU:s miniminivå. Det innebär att den fossilfria delen i diesel 2024 reduceras från 30,5 procent till 6 procent. Förmodligen sänker det dieselpriset, men det slår samtidigt fullständigt undan fötterna på de företag som investerar för produktion av förnyelsebara alternativ. Kommer de företagen någonsin igen att våga lita på politiska beslut och spelregler? Samma sak gäller för den havsbaserade vindkraften som nu självt kommer att få betala utbyggnaden av det havsbaserade elnätet. Hur många projekt kommer då att förverkligas och hur mycket kostnader för projektering har då bokstavligt talat kastats i sjön?
Samtidigt inför man i Tidöavtalet kreditgarantier på 400 miljarder till nybyggnation av kärnkraft. Vilket företag vågar lita på ett sådant löfte så länge det bara är fyra partier som står bakom det? Följden kan mycket väl bli att vi stoppar utbyggnaden av flera fossilfria energiformer samtidigt som ingen vågar satsa på något nytt. Det vore en katastrof i en tid när vi vet att vi behöver all fossilfri energi vi kan producera för att minska vårt beroende av olja och naturgas.
Vi behöver fossilfri energi och företagen behöver långsiktiga spelregler. Vägen dit hittar vi inte genom vilja och hårda ord, utan genom kompromisser och breda politiska överenskommelser.
Krönika av: Anders Johansson, kommunalråd Mönsterås (C)
