"Oacceptabelt att tusentals kvinnor inte är trygga i sitt eget hem"
Första, andra, tredje - dömd för misshandel. Tre enkla ord i en befriande mening som får hela ens inre att vilja skrika "Äntligen är det över!". Ett bevis på att det inte alls var rätt att slå sönder en kvinnokropp i blålila hematom och samtidigt rasera all tillit till män framöver. En dom som intygar att svartsjuka inte befogar sådan grymhet och som genast suddar ut det senaste årets stressfyllda dagar. Det var värt att gå igenom hoten, förföljelsen och alla sömnlösa nätter genom att genomföra anmälan. En känsla som varar i 15 sekunder innan den rivs ner i småbitar av nästa följande mening ”straffet blir samhällstjänst”. Rummets periferi försvinner sakta medan rädslan återigen slår till med en kraft som gör att varenda lem i kroppen fryser till is. Hur skall han någonsin kunna förstå att det han gjorde var fel? Var det ens fel?
Det här är en vanlig dag för en domare som läser i lagboken men en av de mest smärtsammaste dagar i en av otroligt många kvinnors liv när hon lämnar rättssalen i ambivalens för att bli ytterligare en siffra i statistiken. Nu skall man inte jämföra olika straffskalor men hur kan man inte göra det när det ser ut som det gör? Om någon går in i ens hem och stjäl något så blir straffet minst ett år i fängelse då den hårdare lagen om bostadsinbrott trädde i kraft förra året. Motivet var att ett intrång i en människas bostad innebär en integritetskränkning. Missförstå mig inte, det är naturligtvis bra att lagen skärptes men är verkligen saker mer värda än en kvinnas kropp? Är det inte integritetskränkande om någon går in i en kvinnas bostad och misshandlar henne i hennes eget hem? För mig ger det här en bitter eftersmak i munnen.
I Sverige dödas nästan 20 kvinnor årligen av män som de har eller har haft ett förhållande med. Undersökningarna efteråt visar att vid flera fall där kvinnor mördats har de i tidiga skeden gjort ett eller flera försök att anmäla förövaren. Att det dödliga våldet inte har kunnat förebyggas är därmed ett stort misslyckande av samhället. Centerpartiet har genom åren genomfört straffskärpningar för sexual- och kvinnofridsbrott. Resurser har tillförts rättsväsendet och kvinnojourer runt om i landet. Straffet för grov kvinnofridskränkning är från i år som lägst ett år i fängelse mot tidigare nio månader. Bestämmelsen fokuserar på upprepade kränkningar i form av vålds- frids- eller sexualbrott som en man begår mot en kvinna i nära relation. Men det räcker inte. Man tvingas använda ord som att vi måste höja de ”enklare” straffen där man ”endast” har blivit misshandlad vid ett tillfälle. Ett tillfälle som kan vara följt av upprepade knytnävslag, flertalet sparkar, knuffar och försök till strypning. Det vill säga misshandel av normalgraden som det märkligt nog heter. Jag kan inte svara på huruvida det är rätt eller fel att definiera brottet som normalgrad men jag kan svara på att när man som offer utsätts för misshandel av normalgraden så känns det vare sig normalt eller enkelt och straff följden samhällstjänst kommer sannerligen inte få förövaren att förstå att han har gjort fel.
Alla partier är emot mäns våld mot kvinnor - men det behöver gå från prat till politiskt agerande. Det är helt oacceptabelt att tusentals kvinnor inte kan känna sig trygga i sitt eget hem. Vi måste jobba för att fler kvinnor skall våga lämna en våldsam relation och känna sig trygga med att förövaren grips, lagförs och döms till fängelse.
Krönika av Jenny Rydberg, Emmaboda (C)
