Lina Watanen: Minnet av "vår potatisgubbe" är lika tydligt nu som för 30 år sedan
Ibland, eller ganska ofta, tänker jag på vad vi människor lämnar för spår efter oss. Det kanske låter som tunga Strindberg-funderingar, men jag tänker inte enbart på fotspår eller minnen som lämnas efter en människas död. Jag tänker i största allmänhet, på vad vi människor lämnar för spår. Små, som stora intryck. Minnen som kan påverka en eller flera andra personer stort, eller smått. Avtryck som lämnas såväl i livet, som efter livet.
Jobbar man som jag och mina kollegor gör med och nära människor, kommer man i kontakt med många olika sorters personligheter som berättar och förmedlar historier. När vi åker ut på ett jobb har man förstås en aning om vad man ska möta för berättelse, vad som är syftet med själva intervjun. Men man vet aldrig helt och hållet vad för minnen, berättelser eller tankar som kommer att speglas av den man möter under intervjuns gång.
Vissa gånger blir man totalt överraskad av saker man får höra, i vårt fall visserligen övervägande del positiva saker. Men då och då kommer möten där man också får till sig dystra, tragiska historier som man aldrig kunnat ana när man bokade intervjun. Det har hänt att jag eller någon av mina kollegor mött en familj som berättar att de har förlorat ett barn, eller en person som berättar att denne nyligen har fått ett cancerbesked. Vet man innan att mötet ska handla om att förlora ett barn eller att drabbas av cancer är man mentalt förberedd på det. Men när det oförberett nämns, blir det en väldig stark situation. Sådana möten hänger ofta kvar lite extra, och stannar kvar i ens tankar.
Häromdagen när jag läste en tidning fick jag syn på en bild av en äldre man. Jag kom direkt att tänka på vår "potatisgubbe". Ja, det var så vi brukade kalla honom. En lång, mager rökande man som vi under min uppväxt köpte potatis av. Han kom med jämna mellanrum hem till vårt hus och lämnade av några säckar potatis. Och ibland även lök, om jag inte minns fel. Det har gått över 25, ja kanske till och med 30 år, sedan potatisgubbens besök. Men direkt jag fick syn på bilden av den äldre mannen i tidningen kom jag att tänka på "vår" potatisgubbe. Jag kunde verkligen höra i huvudet hur det ringde på dörren i barndomshemmet, röklukten som spreds från mannen och hur vi fyra syskon nyfiket kikade fram för att se vad som skulle lämnas av. Trots att det gått så lång tid kändes minnet så nära och verkligt. Så nog lämnar vi människor spår och minnen efter oss. Och det på helt olika sätt, stort, som smått.
