Lina Watanen: Mina öron höll på att dö smask-döden

För ett tag sedan när jag tog bussen, fick jag verkligen bita mig i tungan. Anledningen var att någon annan minst sagt gjorde det samma. Ja, kanske inte bet sig i tungan, utan snarare tuggade. Från sätet snett framför mig hördes ett ihärdigt, konstant, högljutt "smask smask smask", när personen helt obemärkt satt och tuggade tuggummi. Bussen var så gott som fullpackad, och jag tyckte mig märkas på andras blickar och kroppsspråk att de var lika besvärade som jag av denna ivrigt tuggummituggande person.

Jag har i vanliga fall inga problem med ljud. Tvärtom. Sitter jag och skriver eller redigerar tidningssidor eller bilder på jobbet, ja då får det mer än gärna vara livat runtomkring. Jag går in i min egen lilla bubbla och arbetar snarare bättre när det är ljud runt om, än när det är helt tyst. Tystnaden får en på något sätt att tappa pulsen och rytmen i jobbet. Men hör jag folk prata runt mig, dörrar öppnas och stängas eller telefoner ringer, då innebär det ändå arbetsro och tillför energi och puls.

Men, är det ett ljud jag absolut, absolut inte klarar av så är det när folk smaskar. Helst vill jag bli sådär skogstokig, ta upp en stol och kasta den genom fönstret. Så är i alla fall känslan inombords, men som tur är kan jag behärska mig.

Ni förstår nog då vilken prövning bussturen var. Jag hade ingenstans att fly undan. Den enda lediga platsen var i princip intill tuggummimänniskan. Och att gå längst bak i bussen och stå där under färden kändes inte som ett alternativ. Jag hade som tur var min tjockjacka med lurvig luva. Jag tryckte lurvet mot örat så hårt jag kunde och försökte tänka "snart är vi framme, snart är vi framme". Två minuter kändes som två timmar, men när vi körde ut på Ölandsbron kom min räddning. Det mer brusande ljudet på bron dämpade majoriteten av smaskandet. För att sedan åter träffa öronen som en chock, när vi körde av bron.

Första bästa hållplats som bussen sedan stannade på gick flera resenärer av. Jag tog chansen att fly så långt bak i bussen jag kunde. Där satt jag sedan och njöt av "tystnaden" runt omkring. För mitt i alla ljud från andra resenärer, mobiltelefoner, bussmotorn, radion och bruset från vinddraget kändes det som att total tystnad hade uppstått.

Samtidigt som mig gick även en äldre dam av. Hon satt i sätet bakom mig förut, och jag märkte att hon reagerade när jag var kvar på bussen. Hon trodde nog att jag hade gått av när jag reste mig, vid första hållplatsen efter bron. Sedan smålog hon och nickade, och jag tror vi förstod varandra i situationen om varför jag bytte plats.