Min barndoms jular
Det kan hända att det är något för tidigt att skriva en krönika med jultema, Men som jag skrev i min förra krönika – av vad hjärtat är fullt, talar munnen. Efter skördefesten väntar Halloween och strax därefter bjuds det in till mysiga julmarknader och rätt vad det är så är det advent. Ja, det är mysigt. Och det är skönt att se fram emot lite ledighet tillsammans med familj, släkt och vänner. Men som Ingmar Bergman ristade in på sitt nattduksbord, så känner även jag, i alla fall några gånger på vägen mot den efterlängtade julen: Julaftonsfan.
Varje år drabbas jag av en intensiv känsla av att julklappar är onödigt, att de helt borde avskaffas. Våra barn har allt de behöver, och varför ska vuxna människor köpa saker åt varandra? Jag tycker nämligen att julen, i kombination med alla krav och måsten i vardagen, blir överväldigande. Och då är det ju inte alls som förr i tiden, alltså när jag var liten, och hjälpte farmor med slakten. Då en halv gris skulle bli färs, köttkorv och leverpastej. Eller när vi stöpte ljus. Som tur var så var farmor inte så noga med städningen. Eller hon tyckte i alla fall inte om att städa, så hon fattade telefonluren och ringde till den som hon bedömde vara lämplig för uppdraget. Hon hade en väninna som ofta hjälpte henne,
men inte sällan så fick jag eller någon av mina kusiner hjälpa till. Det var inte så noga med julklapparna heller, nu när jag tänker på det. Hon köpte in saker till sina cirka 20 barnbarn lite då och då och slog in i återvunnet julklappspapper. Prislappen på själva julklappen stod ofta kvar. En gång fick jag en porslinstomte som tydligen hade kostat 5 kronor. Jag minns att vi himlade med ögonen åt detta beteende. Varför sparade hon på papper?
Även om det inte var så viktigt med själva klapparna så var det viktigt att tomten kom klockan 19.00. Varken för eller senare. Och innan han gick så skulle alla sjunga Hej tomtegubbar. Vi är fortfarande inte på det klara med om hon visste att det var en snapsvisa. Hon var trots allt en av NTO:s mest hängivna medlemmar. Därför smögs det ordentligt med det starka i glöggen framåt kvällen. Vi var faktiskt också väldigt tidiga med årets julklapp i min familj. Varje år köpte min pappa ett nytt sällskapsspel och vi bär med oss många goda och roliga minnen från dem.
Jag kan inte skriva om min barndoms jular utan att berätta om kyrkan. På julaftons förmiddag vallfärdade vår släkt till kyrkan. Det var otroligt stämningsfullt och jag för med glädje över denna tradition på mina barn. Jag önskar på ett sätt också att jag förde över lite kunskap om korvstoppning också. Jag får spara det till en kommande jul, eller till mina barnbarn, om jag får några. Jaja. Julen kommer. Och med den även julhandeln, som i år spås minska på grund av hushållens minskade köpkraft orsakat av inflationen. Jag hoppas att vi alla framåt, oavsett om ekonomin går bra eller dåligt kan köpa något färre julklappar och faktiskt göra som farmor och återanvända julklappspapperet. För i slutändan vet vi att vi måste bli bättre på att hushålla med våra resurser och istället fokusera på att vårda våra relationer. Det är ju det som är viktigt. Både i vardag och juletid.
Krönika av: Emmy Ahlstedt, regionråd Kalmar län (C)
