Livet kommer inte med några garantier
I min förra krönika skrev jag om att det är oroligt i världen och även i vårt land med klimatet, våldet och kriget i öst. Det har inte blivit bättre och vi ser dagligen bilder från Gaza som är så hemska att det knappt går att ta in. Trots detta kommer denna krönika handla om mig själv för just nu orkar jag inte ta in all världens elände i min bubbla.
Det är dags igen. Jag har fått min tredje cancerdiagnos. Hur är det ens möjligt att man vid 47 års ålder ska behöva få detta besked? Det genetiska lotteriets utfall blev i mitt fall något som heter BRCA1. Det betyder att jag har en kraftigt förhöjd risk för cancer i brösten, äggstockarna och lite andra inre organ och hinnor som går under begreppet gynekologiskcancer.
När jag var tjugoåtta år fick jag min första bröstcancerdiagnos. Jag hade inga barn och mitt största minne är att jag sa till min läkare att "du ska inte bara rädda mitt liv, du ska se till att jag kan bli mamma också". En hektisk tid med hormonbehandling började, men mensen uteblev. Ett av mitt livs största tragedier inträffade. Jag var redan gravid och min läkare säger "vi klarar inte både dig och barnet. Din behandling måste börja nu om du ska ha en chans att bli frisk igen. Du måste välja". Ett helt omöjligt val givetvis! Men någon riktig mamma är man inte för sitt barn om man inte är med, så efter att ha förbannat Guds dåliga tajming gjorde jag vad som kallas en medicinsk abort.
Efter att min operation var gjord, cellgifter tagna och strålning genomförd började kampen om barn om. Att hitta tillbaka till en vardag och längtan efter att bli mamma. Det dröjde nu inte särskilt många månader även om det då kändes som evigheter innan jag blev gravid igen. Jonathan, ett väldigt efterlängtat gossebarn kom till världen, ganska exakt ett år efter att alla behandlingar var klara.
Fyra år senare fick Jonathan en lillasyster Miranda och mammalyckan var fullkomlig. När Mirandas ettårsdag var firad kom nästa smäll. Ny cancer, nu i det andra bröstet, men inga metastaser. Operation, cellgifter och strålning nästan ett år av nya tuffa behandlingar men med gått resultat. Tills vidare frisk ut i livet och känn dig stark. Å det har jag gjort. Fram tills nu. Det har tagit emot ett tag. Jag har haft ganska ont och när magen av oförklarlig anledning kändes som en spärrballong var det bara att inse fakta. Något är fel, riktigt ordentligt fel. Så återigen cancer, nu i bukhinnan. Enligt röntgenbilderna och läkarna finns gott hopp om att efter kombinationen cellgifter, operation och cellgifter igen ska resultatet förhoppningsvis vara all cancer borta, tills vidare får jag vara frisk. Men livet kommer inte med några garantier.
Vad har jag då lärt mig som jag kan använda nu? När det känns riktigt tufft, korta perspektivet. Du behöver bara fixa läget här och nu. Samla kraft från det vackra, naturen, böcker och filmer kan faktiskt ge riktigt mycket inspiration och idéer på hur andra tar sig an stora utmaningar i livet. Det kan vara skönt att gråta men jag tycker det tar mycket energi. Jag gråter ibland, någon minut när jag ska sova, men annars vill jag hellre vara glad. Även om det kan kännas konstigt så ger det energi att klara dagen bättre.
Sist men inte minst eftersom livet inte har några garantier för någon, så även om världen känns väldigt full av elände glöm, inte bort att uppskatta det du kan i din vardag. Det borde finnas något även en riktigt mörk vinterdag att känna glädje för.
Krönika av: Stihna Johansson Evertsson, Högsby (C)
