Jag tror på beröm före tjat

Det är en ständig balansgång det där med hur mycket man ska kräva av sina barn. När jag pratar med kompisar, som också har barn, kan jag ibland känna att vi är ganska stränga hemma hos oss. Inte stränga på det viset att vi står och pekar med pekfingret och skäller på våra barn och att de inte får göra någonting. Tvärtom, det handlar snarare om att de får göra en hel del. När vi har ätit får barnen plocka in tallrik, bestick och glas efter sig i diskmaskinen. Ibland avancerar vi lite så de även får duka fram, eller duka undan maten och diverse tillbehör. Storebrorsan på snart tolv år har fått ett veckouppdrag att en gång i veckan dammsuga huset. Och varje fredag kör vi ett städryck innan fredagsmyset, som innebär att skor ska ställas upp i hyllorna, skolväskor läggas in i förrådet, kläder och leksaker plockas upp från golven, laddsladdar återgå till sin hylla och ja, en allmän städning efter arbets- och skolveckan som gått. Just fredagsstädningen kan ibland framkalla protester från barnen, trötta efter en intensiv skolvecka. Men för det mesta görs vardagsuppgifterna per automatik. När barnen har kompisar med sig hem märks det rätt snabbt om kompisarna är vana att plocka undan efter sig, eller inte. Vissa gånger kommer man knappt in i hallen, på grund av ett berg av skor, ytterkläder, skolväskor och gympapåsar, mitt på golvet innanför dörren. Andra gånger ser man jackor prydligt upphängda på krokar.