Anders Marell: Gärna väldssamvete, men bara med ett bra försvar!

I min förra krönika skrev jag, om ni minns det, att jag skulle berätta om ”allt” som hänt sedan sist, alltså sedan förra sommaren. Vad jag nu kan ha menat med ”allt”, det står skrivet i stjärnorna, för det vore ju en omöjlighet. Jag smet från detta förra veckan genom att bara skriva om min kontantbetalningskampanj. Den går vidare, kan inom parentes sägas. Men nu skall det handla om aktuella händelser och allra först gäller det vår tragikomiska anslutningprocess till NATO. Jag säger varken buh eller bäh när det gäller själva anslutandet, våra politiker har sedan 1990-talet på ett närmast landsförrädiskt sätt ordnat det så att vi nog inga andra alternativ har. Detta sedan man efter Murens fall i egoistisk naivitet lade ned nästan allt vi hade av militärt och civilt försvar. ”Försvaret är ett särintresse!” Neutraliteten har tjänat oss väl under 200 år, men den kräver ett starkt försvar, vilket våra förfäder med ett undantag – efter första världskriget – insåg. Man kan inte lämna sina gränser vidöppna och tro att ondskan inte tar chansen att kliva in.