Ett gott slut

För ett bra tag sedan när jag körde hem från affären hamnade jag bakom en bil som körde väldigt konstigt. Stannade inte vid stoppskylten, körde över på andra sidan för att veja tillbaka och nästan hamna i diket, körde fort och plötsligt extremt sakta och hade förmodligen handbromsen i, med tanke på de konstiga lukter som kom från bilen. Rattfylla, tänkte jag och kände hur ilskan steg inom mig. Är det något jag inte kan förstå är det hur en onykter eller drogpåverkad person ens tänker tanken att sätta sig bakom ratten. Jag var precis på väg att be sonen i sätet intill mig, ringa 114 14 och larma polisen, när bilen plötslig svängde in och stannade på en liten väg. Jag stannade bakom, som tur var en bit ifrån. För bilens förare började backa, och fortsatte med det trots mina intensiva tutningar. I sista sekund stannade föraren, så krocken uteblev. Jag hoppade ut, öppnade dörren till bilen framför och undrade ilsket "hur i hela världen kör du?". Jag vet, det var egentligen vansinne. Jag hade ingen aning om vad det var för person som satt bakom ratten, men just där och då tog adrenalinet över. Känslorna dämpades dock snabbt när jag såg föraren. En ganska mycket äldre dam, som omgående sade att hon inte visste var hon var. Då skiftade ilskan snare till oro över damens hälsotillstånd. När hon dessutom berättade att det blev mörkt innan hon hann ut från affären, insåg jag att hon måste ha kört runt minst ett par timmar. Istället för att ringa 114 14 och tipsa om en konstig körning, blev det ett samtal till 112.