Annons
Debatt
Krönika

Lina Watanen: Bättre hälsa en gång för mycket

Lina WatanenSkicka e-post
Publicerad 20 juni 2024
Detta är en personligt skriven text i KLT. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hur vet man när man kan hälsa på en person? Det kanske är en konstig fråga, för givetvis är svaret ganska enkelt och självklart. Hälsa kan man alltid göra, och bättre hälsa en gång för mycket. Jag vet inte hur många gånger det hänt att man under bilfärder eller hundpromenader sett en person eller bil tillhörande någon, som visat sig inte vara den människa eller bil man trott. Och så har man vinkat glatt, och står där sedan på gatan eller sitter i sin bil, och känner sig lite dum och skamsen. Men, hellre hälsa en gång för mycket på fel person, än att inte hälsa alls. Så brukar i alla fall jag tänka.

Med tanke på att vi har hund blir det många promenader runt om i kvarteret. Möter vi någon längs vår tur, som vi inte känner, brukar vi ändå nicka lite trevlig mot personen eller personerna i fråga. Det är ett beteende både jag och sambon fått med oss hemifrån, att nicka även om man inte känner personen man nickar till. Och det är ett naturligt, sunt beteende som vi även har fört över på våra barn.

Annons

Att nicka eller säga hej känns naturligt. Men att hälsa på någon okänd genom att vinka, det är inte alltid lika självklart.

Det är lite intressant det här med att man har just hund och går mycket, i kombination med att man bor på en liten ort och har samma morgonrutiner vad gäller att lämna barn vid skolbuss, följt av hundpromenad. Man är inte ensam om att ha morgonrutiner, utan många är de bilister, cyklister eller gående som man möter på ungefär samma plats, vid ungefär samma tid, varje morgon. Dag in, dag ut. Ibland händer det att mötet sker lite innan ordinarie mötesplats, ibland aningen efter. Då är bara frågan om det är den andra som är tidig eller sen, eller om det är jag som ligger före eller. När en del bilar kommer körande blir det nästan lite jobbigt hur man ska göra med att hälsa. Jag känner över huvud taget inte personen som kör, men samtidigt ser jag dem ju så gott som fem mornar i veckan. Å andra sidan kan man inte vinka åt alla bilar i morgonrusningen, för då blir det väldigt mycket vinkande. Med åren har det blivit att man ändå ler lite smått mot en del bilförare, typ som "hej, hej, du okända, då möttes vi här på vägen igen".

Häromdagen passerade jag förbi lägenhetsområdet i byn. Jag såg en man komma gående mot sin bil, och nickade och vinkade glatt åt honom. På ren automatik hade min morgontrötta hjärna hälsat på mannen, som varje morgon brukar köra ut i sin röda bil från parkeringen, lagom att jag går förbi med hunden. En man jag inte alls känner, och som jag inte tänkt tanken att vinka till om han kom körande som vanligt i sin bil. Möjligtvis ibland nickat om vi kommit till korsningen precis samtidigt. Men den här morgonen spelade rutinerna mig ett spratt, och på något sätt dök den hälsande handen automatiskt upp. Kanske känner man varandra när man trots allt möts flera gånger i veckan. Om inte, så bättre hälsa en gång för mycket.

Annons
Annons
Annons
Annons