Är politiken på väg åt samma håll som fotbollen?
Jag har ett förflutet som begränsat framgångsrik fotbollsspelare i ungdomen. Min främsta merit är visserligen en seger över Finland med 14-1 i en landskamp. Jag gjorde fem mål! Men det var i en landskamp mellan lantbruksuniversiteten, en tidig morgon efter att det finska laget hållit hov i baren på studentkåren halva natten innan matchen. Så det räknas nog egentligen inte. Finnarna var lika glada som vi efteråt. Vi för att vi vunnit och finnarna för att mardrömmen äntligen var slut.
Jag erkänner att jag har en lite gammaldags, konservativ syn på lagidrott. Jag beundrar spelaren som har den svettigaste tröjan och där lojaliteten inte bara gäller mot den egna prestationen och karriären, utan även mot klubben och lagkamraterna. Jag gillar att se unga spelare fostras i klubbens ungdomslag och sedan få chansen i A-laget.
Samtidigt är jag inte så mossig så att jag inte förstår att spelare måste få utvecklas. Idrottare vill ju bli så bra som möjligt i sin sport. Möjligheterna i en annan klubb kan ibland vara större än i det lag man spelar. Kanske är man tillräckligt duktig för att klättra uppåt i divisionerna och för några hägrar säkert proffslivet med spel på de riktigt stora arenorna. Jag har full respekt för det inom idrotten även om jag gärna tittar bort när en nyinköpt spelare kysser klubbmärket på tröjan.
Det som däremot bekymrar mig lite, är om vi ser en början till samma utveckling inom politiken. Enstaka partibyten har nog alltid förkommit, till och med bland ledande politiker. Den mest kände är kanske Winston Churchill som hade flera olika ministerposter både för det liberala och det konservativa partiet. Mitt intryck är dock att partibyten bland ledande politiker blivit vanligare. I vissa fall kan ett partibyte till exempel förklaras med att man själv sakta men säkert byter åsikter eller att partiet i någon enskild fråga gör ett ställningstagande som man bestämmer sig för att man omöjligtvis kan acceptera. Det har jag förståelse för.
Jag får dock intrycket att partibyten idag allt oftare handlar om att man är missnöjd med sin egen position inom partiet. Att man helt enkelt bedömer att ens egna politiska karriär skulle gynnas av ett partibyte. Om så är fallet tycker jag att vi är illa ute. Ett politiskt engagemang måste grunda sig i en övertygelse. Vi kan kalla det för värdegrund eller ideologi men det måste vara något större än bara den egna karriären eller den personliga framgången. Jag hoppas verkligen att jag har fel i den här spaningen. Jag vill definitivt inte att det blir någon ”silly season” inom politiken inför varje val, med politiker som byter parti för att optimera sina egna chanser och positioner.
Krönika av: Anders Johansson, kommunalråd Mönsterås (C)
