Alla kommer vilja ha betalt
Så har vi äntligen fått ett valresultat, även om det blev en stor förlust för borgerligheten där samtliga partier backade och tillsammans tappade 16 mandat. De rödgröna gick fram och ökade på deras mandat med fem nya och Sverigedemokraterna ökade hela elva mandat.
Från valet 2018 där Alliansen förlorade mot de rödgröna med ett mandat har nu de rödgröna ett försprång med 22 mandat. Alliansen hade efter valet 2018 kunnat bilda regering med stöd av Miljöpartiet i utbyte mot cirka tio procents politiskt inflytande, i stället slöts Januariavtalet vilket fick ses som en politisk framgång i ett svårt och låst parlamentariskt läge.
Valrörelsen 2018 präglades av politiker som oavsett blocktillhörighet tog avstånd från rasistisk retorik, en vidrig människosyn och ett hyllande av de nationalkonservativa vindar som sveper över Europa med ledare som utmanar den liberala demokratin. Under detta valår har vi i stället fått se hur Moderater, Kristdemokrater och på senare tid även Liberaler har gjort allt för att legitimera de nationalkonservativa. Parallellt har media avslöjat hur över 214 av Sverigedemokraternas kandidater gett uttryck för rasism eller har kopplingar till rent nazistiska rörelser. Sverigedemokraterna är nu välkomna in i etablissemanget trots fagra löften till förintelseöverlevare om det motsatta. Det som inte skulle ske på ens 20 års sikt, det som bara skulle ske "om himlen föll ned", har nu hänt.
Under mandatperioden har det hetat att man ska kunna tala med alla, borgerliga partier har fällt borgerlig politik tillsammans med ytterkantspartierna i syfte att skapa instabilitet. Att samtala med alla har senare visat sig betyda att man bara vill samtala med Sverigedemokraterna, samtidigt som man avfärdar samtal med Sveriges största parti och ett potentiellt mittensamarbete.
Den regeringsbildning som nu ser ut att bli av bygger på samarbete mellan Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna och liberalismens största fiende (som de själva benämner sig) Sverigedemokraterna, som vägrar släppa in Liberalerna i regeringen.
Liberalerna i sin tur har den omöjliga positionen att välja på att liberalismens största fiende får mer än 40 procent proportionerligt inflytande över regeringen och ett visst antal ministerposter eller att Sverigedemokraterna förhandlar bort sina ministerposter i utbyte mot ytterligare politiskt inflytande. Liberalerna säger å ena sidan att man inte kommer släppa in Sverigedemokraterna i regeringen och å andra sidan vill de värna liberala värden. Detta blir två helt motstridiga positioner eftersom man genom att stänga ute Sverigedemokraterna från ministerposter ger partiet större politiskt inflytande i förhandlingarna. Sverigedemokraterna kommer vilja ha betalt – antingen i ministerposter eller i mer politiskt inflytande.
Moderater och Kristdemokrater har åtminstone före valet sagt att de vill bilda en regering där Sverigedemokraterna ska agera baksäteschaufförer. Om man nu trots allt valt att legitimera dem, ta in dem i värmen och göra dem till en del av etablissemanget så bör man göra det på ett sådant sätt så att de inte bara kan diktera vilken politik som regeringen ska genomföra utan att de faktiskt också får vara med och ta ansvar för den politiken.
Det enda kvarstående alternativet för liberalt borgerliga väljare är nu Centerpartiet som konsekvent och utan att kompromissa varit det enda parti som stått upp för liberalt borgerlig politik. Landet har kunnat regeras och detta har minimerat ytterkantspartiernas inflytande.
Krönika av: Filip Qvarnström, ombudsman Kalmar län (C)
