 |
|
|
 |
|
| Aktualiteter med gamla anor |
|
Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning är din lokala veckotidning. Med personliga intervjuer, lokala nyheter och initierade reportage lovar vi underhållning som räcker hela veckan.
Kalmar Läns Tidning är länets äldsta tidning. Från början var den en dagstidning som lästes av många kalmarbor. I dag är Kalmar Läns Tidning förändrad. KLT/NT är en veckotidning, välkänd för det djupa färgtrycket och med länets mest omfattande nöjesbevakning.
Det är här du kan läsa om aktuell underhållning från hela världen samtidigt som du kan läsa personliga intervjuer och porträtt av både välkända och okända lokala personligheter. Vi skriver dessutom om nyheter och skvaller som ger den där extra kryddan i tillvaron.
Väljer du att prenumerera på Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning får du dessutom pengar över till den där resan, bilen eller något annat du går och drömmer om. Du får nämligen drygt 1800 välmatade sidor om året för endast ett par hundralappar.
Förutom initierade nyheter och intervjuer erbjuder vi även korsord, travtips, noveller, historiska reportage, babybilder samt hela veckans tv- och radioprogram. Allt i en och samma tidning.
Gör som 22 000* andra länsbor – prenumera på länets mest färgglada veckotidning!
*Enligt Orvesto |
|
| I begynnelsen var Calmar-Bladet... |
 CALMAR-BLADET
I år är det 180 år sedan Calmar-Bladet startade. Genom komplicerade ägarbyten och namnändringar finns det ändå en tråd som knyter samman med Kalmar Läns Tidning och gör den till Sveriges näst äldsta dagstidning.
Calmar-Bladet startar med en stolt deklaration i det första numret den 3 januari 1827 som tryckts i Stifts-Tryckeriet hos Pehr Ahlquist (bilden):
”Redaktionens högsta bemödanden skall vara att undvika allt som kan innehålla förklenliga allusioner på enskilda personer och vara sårande för det medborgerliga namnet och ryktet (...) Vi skall hava ett lugnt och värdigt språk.”
OM ETT CELEBERT BESÖK
Det första numret innehöll inrikes notiser från hela landet samt utrikesnytt från Portugal, Grekland och Turkiet. Här inleddes också en lång och mycket intressant serie om den i exil drivne franske kungens besök i Kalmar år 1804. Vad som gör den serien så historiskt värdefull är att berättelsen kan baseras på muntliga uppgifter från dem som var med under detta celebra besök, det var ju bara 23 år sedan det hade skett så åtskilliga fanns att intervjua.
En rörande scen är när den franske kungen (offer för revolutionen och Napoleon) kommer ut till Stensö udde där en annan fördriven person, Gustav Vasa, steg i land för att starta det nationella befrielsekriget. Kanske kände den franske kungen lite som Gustav Vasa, och han drömde om att också landstiga på den franska fosterjorden och rädda landet undan despoten Napoleon. Franske kungen böjde sig ner där ute på Stensö udde, skar ut en tuva ur gräset där Gustav Vasa först satte sin fot. Han insvepte denna grästuva i sin näsduk och överlämnade den till lakejen. Det berättas hur ölänningarna, med risk för eget liv, tog in den franske kungen till Öland efter det att hans skepp gått på en sandrevel.
TVÅ NUMMER I VECKAN
Calmar-Bladet utkom med två nummer i veckan och kostade 2 riksdaler och 16 skilling banco för en årsprenumeration. Läsaren kunde avhämta tidningen på tryckeriet och på landsbygden vände man sig till postkontoren för att hämta Calmar-Bladet.
Diverse annonser emottogs förstås. Det såldes kolorerade dukar, fruntimmershattar, svarta och vita samt lackerade. J G F Wigfors som uppehållit sig utomlands för att lära målarkonsten efterlyste elever som han kunde lära upp i teckningskonsten.
Onsdagen den 10 januari gick följande att läsa: Den 31 december hade jakten Carolina från Kalmar under skepparen Ljungkvist avgått från Kalmar. Vinden blåste starkt NNV och sjön gick hög. Jakten länsade för bottenrevat storsegel och stagfock och gjorde 5,6 knop. Klockan 6 upptäcktes Ölands norra udde. Att ankra gick ej i den starka sjögången, allt var nedisat. Under den hemska natten som följde stötte jakten på Horns Udde på Öland. Manskapet, lasten och tacklaget kunde räddas men fartyget blev vrak.
I en annons åtog sig Nils Samuel Runemark boende på Kalmar Malm att undervisa fattiga barn gratis i kristendomen.
MER UR CALMAR-BLADET
Onsdagen den 31 januari: Kalmarsund fortsatte att vara ofarbart för andra än ölänningar, som gående under flera dagar nu kunnat praktisera sig till Kalmar, men stor och snöväder har skadat den redan tunna isen. Högst önskeligt vore att slädföre kunde inträffa för alla älskare av slädpartier på Kalmarsund. Bärkraftig is krävde också till den kommande marknaden så att ölänningarna kunde komma över med spannmål.
Lördagen den 3 februari: Denna dag rapporterade tidningen om det gångna årets livliga sjöfart på Kalmar. Till och från utrikes orter 664 fartyg, till inrikes orter och förbiseglande 307, tillsammans 971 fartyg.
Samma dag publicerades en spännande historia, som visade vilken plåga vargarna var runt om Kalmar vid denna tid. Vid ett vargskall i Åby nära Kalmar blev på måndagen inte mindre än fem vargar tagna i ett varp och då hade ändå bara hälften av Åbys invånare deltagit i skallet, som ändå var mycket välorganiserat och genomdrevs med stor skicklighet.
Så snart knäppskottet hade fått kom 7–8 vargar framrusande mot näten. En av vargarna var nära att gå igenom men en av nätkarlarna fattade tag i vargens bakben och en annan grep vargen om bägge öronen och satte sig på vargens rygg och höll honom på detta sätt tills vargen av en tredje person kunde dödas. En annan varg togs när den försökte springa över en gärdesgård. En närstående bonde grep den i raggen, ryckte ner vargen och kastade den tillbaka i varpen där han slutligen fick sin bane. Fem vargar blev tagna, 2–3 undkom i brist på folk.
Lördagen den 10 februari: Trots att isen i Kalmarsund var svag och osäker har dagligen ölänningar traskat över till Kalmar. Tack vare ölänningarna blev marknaden i staden livlig. Det var framförallt ölänningarnas spannmål det var efterfrågan på. En tunna råg kostade denna februarimånad 15 riksdaler och 24 skilling.
Slutligen ännu en annons. Vid begravningen sistlidna söndag glömdes uti huset nummer 48 på Södra Långgatan en galosch, som ägaren mot denna annonskostnad har att avhämta.
KURT LUNDGREN |
|
| Dog av en tvestjärt i huvudet |
 CALMAR-BLADET
Vi är nu inne i februari år 1827, Calmar-Bladet har startat lite trevande och de lokala nyheterna har inte varit så många, men nu tycks det som om nyhetssamordningen kommit igång.
Varje nummer innehöll viktiga annonser. För oss i dag är de mycket roande, som denna:
Ur ett hederligt hus vid Södra Långgatan bortgingo förleden lördag en mångfärgad tupp och en vit kyckling. Den som kan uti Stifts-Tryckeriet lämna säker uppgift varest nämnda kreatur återfinnas erhåller nöjaktig vedergällning.
Strax under denna notis köptes ett slaktfett svin av Kanslivaktmästaren.
BESTOD AV FYRA BLAD
Tidningen bestod vanligtvis av fyra blad som inleds allmänna inrikes nyheter, främst officiella notiser från Kungl Majt, det vill säga riksdagen och regeringen. Eftersom Kalmar var en viktig handelsstad med omfattande utrikes handel intresserade förstås växelkursen för den svenska valutan som den noterades på Stockholms Börs. Läsarna fick reda på den svenska valutans värde i Hamburg, London, Köpenhamn och Lübeck. På Stockholms Börs noterades också spannmålspriserna, vilka också återgavs regelbundet, så till exempel kostade en tunna vete den 14 februari år 1827 13 riksdaler och 16 skilling.
Efter detta följde utrikesnyheter på sidan två och tre. Sidan fyra ägnades helt åt Kalmarnyheter och annonser. Den 14 februari berättades om Läse-Sällskapet där tidningens initiativtagar Per Ahlquist var sekreterare. I läsesällskapet kostade det tre riksdaler att vara med, antalet ledamöter var 30 och intagning skedde en gång om året, i oktober. Kalmarbor fick låna en bok i 14 dagar, en på landsbygden boende medlem i tre veckor. Om låneperioden utgick ansågs boken förfallen och borta varvid låntagaren fick ersätta den. Grymma lånevillkor, då som nu i biblioteket.
NYKTERHETSKÄMPE
Calmar-Bladet var en tidig nykterhetskämpe, vilket tog sig uttryck i publicerandet av denna hemska dikt om alkoholens skadeverkningar:
Oh, du liknar flugan vid sin grift
Som fastän hon skådar likars öden
Likväl dricker utav samma gift
Som dess bröder och nu dricker döden
Kanske fordom rik men nu i nöd
I förtvivlan lämnas barn och maka
Som förgäves, utan vård och stöd,
Kalla deras förra fröjd tillbaka...
Vilka nöjen kunde man då ägna sig åt i Kalmar år 1827? Staden hade 6 000 invånare, ungefär, och omgavs fortfarande av den mäktiga befästningen. Man kunde promenera på den nyligen färdigställda Ravelinsbron och man kunde titta på herr Anton Pohl, mannen utan armar, som i slutet av februari visade upp sina häpnadsväckande konster med fötterna.
Han kunde med tårna trä en tråd genom en synål, den allra finaste silkestråd dessutom, han skriver med fötterna som en annan gör det med händerna, han äter med fötterna och använder kniv och gaffel och han spelar mungiga med fötterna. Han kunde vidare dra upp korken ur en butelj och lägga in en pris snus. Klockan sex på aftonen började han visa sin konster. Besökarna hade att infinna sig i hans logi, som var hos änkefru Brandelius. Inträdet kostade 16 skilling.
SAXAT UR TIDNINGEN
Lördagen den 24 februari: Det var gott slädföre på Kalmarsunds is. Men isen ansågs säkrast mellan Bottorp och södra Öland. Samma dag annonserade Anton Pohl, mannen utan armar, att det blev ytterligare några föreställningar och nu kunde han även utlova ytterligare en sensation, ”att skulle någon önska bliva barberad, kan detta ske mot särskild betalning.” Det rapporterades som något märkligt att det endast var ölänningar som tagit sig över isen för att titta på herr Pohl konster.
Det inträffade denna dag också en hemsk olycka på så sätt att en jungfru när hon skulle kläda på sig tog en knappnål i munnen, men hon råkade därvid att svälja den. Hon fick olidliga plågor, knappnålen gick inte att få ut ur halsen/magmunnen. ”Ännu varar detta olyckliga tillstånd av plågor och fråga är om ej livets förlust blir följderna av denna olyckliga vana, vilken många fruntimmer tyvärr dela.
Utanför Källa på östra Öland hade en öppen båt synts driva i stormen, men det blev märkt och isen hindra att hjälp kom ut. Med fulla segel drev båten norrut och ingen kände dess öde, kanske kom den till Gotland.
Majoren och riddaren på Kärrstorps gård i Kläckeberga (finns kvar än i dag) hade gått i konkurs. På auktion såldes möbler och husgeråd samt alla kärl för att tillverka brännvin, åtta par oxar, 20 goda mjölkkor, 20 stutar och kvigor, får och svin och varjehanda. Här gick en rekorderlig bondgård under klubban.
Onsdagen den 7 mars: Båten som synts driva i stormen utanför Källa hade lyckats nå land vid Högby; den visade sig vara en extra postbåt från Gotland. I två dygn, under stark kyla och svårt oväder hade fyra man drivit omkring, mat och dryck var slut när de äntligen, helt utmattade, lyckades ta sig i land vid Högby, vilka män!
Lördagen den 10 mars: Ett riktigt gangsterdåd berättades det om i detta nummer. Doktorinnan Dahlerus och pastorinnan Reinus på Kyrkolund i Torsås söder om Kalmar utsattes för inbrott. Fyra tjuvar tog sig in hos fruntimren efter att ha slagit ut rutorna i pigkammaren. Pigan sprang upp för att larma drängen men tjuvarna bar henne tillbaka till sängen; hon skulle bli skjuten om hon rörde en fena. Även fruarna togs om hand och hölls åtskilda, en hushållerska tvingades att ta fram nycklarna och nu stals allt: kaffe, socker, matvaror, guld och silver. Några nipper hade fruntimren hunnit gömma i sängarna men även dessa upphittades. Hushållerskan blev illa slagen med en knölpåk, efter ett tag också prostinnan och doktorinnan. En av bovarna sade: Förra gången återfick egendomen, nu skall det icke hända. Polismakten trodde sig genom detta yttrande kunna komma våldsmännen på spåren.
Onsdagen den 21 mars: Tidningen fortsatte att berätta om de hjältemodiga männen ombord på postbåtarna från Gotland, som dagligen riskerade livet. Den 18 mars hade ölänningarna först sett postbåten vid Källa, sedan vid Högby, men på grund av isen kunde den inte nå land; den fick så återvänd till Gotland med båtskepparen Elgerius vid rodret; han var frisk efter resan men de två besättningsmännen var efter denna ruskiga havsfärd tämligen sjuka. Nya försök gjordes att gå med post till Öland, men de misslyckades. Men en postbåt som avgick från Böda med ölänningar kunde så nå fram med post och ta sig tillbaka.
Onsdagen den 4 april: Under det gångna året hade 90 personer omkommit av våda, genom brott eller olyckor rapporterades det i en förfärande statistik: 34 barn hade kvävts av mödrar eller ammor, mördade barn 16, mördade äldre 1, drunknade 30, krossade av fall och utvärtes skador, döda av starka drycker 2, ihjälkörda 2, ihjälosade 2, ihjälfrusen 1, kvävd av en 8-årig gosse 1, död av förblödning 1, död av tvestjärt i huvudet 1, av okänd händelse 1, död efter slagsmål på en marknad 1, ihjälskållad 1.
Vad som särskilt uppgavs i denna befolkningsstatistik var att inom Ölands östra kontrakt med sju församlingar hade endast ett oäkta barn fötts medan domkyrkoförsamlingen i Kalmar kunde ståta med 20 oäkta barn. Den öländska moralen var alltså bättre. Anmärkningsvärt i denna statistik och något som man hajar till inför är att en person hade dött ”av tvestjärt i huvudet”. Hör inte det till de folkliga myterna att tvestjärtar kryper in i öronen och därefter borrar sig in i hjärnan? Tyvärr finns det ingen förklaring till detta tvestjärtsmysterium, vi får tro på det eller låta bli.
Lördagen den 7 april: Nu anades våren efter en lång vinter och redaktören Ahlquist blir rent lyrisk och skriver så här vackert till oss som läser det nu: Några dagar utmärkta genom hög och klar himmel hava redan väckt livskraften hos den slumrande naturen och snart återse vid med glädje den tid då sysselsättningen utomhus kan locka odlaren från armodets koja.
Men våren var bara på gång lite grann, fortfarande låg drivis längs Öland och hindrade kommunikationen mellan stad och ö.
KURT LUNDGREN |
|
| Hemsk olycka i Kalmarsund |
CALMAR-BLADET
Beethoven låg våren 1827 svårt sjuk i något som sades vara vattusot. Sjukdomsförloppet följdes noga av Calmar-Bladet som bland annat hade en lång inträngande analys av Beethovens musik.
Den 11 april meddelades det att den store kompositören nu legat sjuk i fyra månader, men att hans nära vänner och beundrare samlat in en stor penningsumma för att understödja honom med allt han behövde. Ingen möda skulle lämnas ospard för att återställa hans hälsa. ”Med rörelse erfor Beethoven detta ädelmodiga handlingssätt. I avseende på läkarhjälp är han i de bästa händer.”
I bland underhöll Calmar-Bladet sina läsare med roliga historier: En uppköpare for till en herrgård och upphandlade med inspektorskan under hennes mans frånvaro åtskilliga småkreatur, kycklingar, kalkoner etcetera. Men, frågade uppköparen, har ni ingen hornboskap? Jo, svarade inspektorskan, men då måste ni vänta tills min man kommer hem (för att förstå vitsen måste man nog veta att en bedragen äkta man ansågs ha fått horn).
NYHETSFATTIG MÅNAD
Av sin far hade han fått ärva en mängd uniformer, snusdosor med mera samt ett andra mycket makabra ting, ett blodigt stycke av den skjorta hans far bar vid obduktionen samt slutligen skägget och mustaschen, som under kejsarens sista dagar då han var svårt sjuk (förgiftad) vuxit ut till en längd av ett helt tum - detta hade nu tagits i förvar till sonen.
April var ingen bra månad för Calmar-Bladet ur lokal nyhetssynpunkt, för det förekom praktiskt taget inga lokala nyheter. Men den femte maj, en lördag, hade tidningen ett litet reportage från Varvsholmen i Kalmar. Stadens fartyg hade nu gett sig ut på sina första resor och på stadens skeppsvarv hade det under den gångna vintern varit full fart med massor av jobb. Det största arbetet var förbyggandet av den genom vådeld till en del förstörda engelska briggen The Berwick som nu låg färdig att avsegla.
I samma nummer av tidningen speglades Kalmars betydelse som hamnstad i denna vackra dikt kallad En främlings ankomst till Kalmar:
Vid horisonten sågs det höga Öland flyta,
och hamnen speglade en vid och mastrik yta,
ur havet reste sig en fästning ömsom grå,
och ömsom tidens hand sin grönska strött därpå.
Margaretas fordna borg vid sidan stod så dyster,
lik mörk och åldrig mö bredvid en yngre syster.
SNABBLÖPAREN PHILIP
Nymodigheten att fartyg drevs med ånga var förstås spännande i en sjöfartsstad som Kalmar. I mitten av maj annonserades för lustturer med Ångfartyget Föreningen, som gick till Döderhultsvik och den gjorde också lustturer till Borgholm, allt för en kostnad av två riksdaler per passagerare.
Stadens invånare hämtade sitt vatten ur stadens brunnar. Denna vår var det ingen vattenbrist, vilket varit fallet tidigare, så nu var det fritt fram för alla inom stadens vallar att ta för sig av vatten. Men man skulle medföra en liten ränna för att undvika spill, och man skulle skriva upp kvantiteterna i en liggare. ”Otidigt och vårdslöst begagnande av vatten” medförde böter, 1 riksdaler och 23 skilling. Stadens polisbetjänter vakade över att det gick ordentligt till vid vattenpumpandet.
Ett exempel på den antisemitism som florerade gavs det ett exempel på lördagen den 9 juni då en artikel kallad Karakteristik över de polska judarna publicerades. Denna artikel byggde på ett verk av dr Hendersson kallat Om religionssekterna i Ryssland. Den polske juden ”beskrevs som bleklagd, liten med svart hår hängande i lockar, få judar hava en stark och sund kroppsbyggnad... en omåttlig kärlek till penningar är huvudsaken för dessa Abrahams ättlingar... de kan inte vänjas vid jordbruk och de har en böjelse för bedrägeri...”
Onsdagen den 7 juni kom en sportsensation till Kalmar, snabblöparen Philip. Han hade lovat Kalmarborna att att löpa från yttersta husen på Malmen till Röda Grinden (vid nya kyrkogården ungefär) fyra gånger fram och tillbaka inom loppet av 37 minuter. Ingen vågade tävla emot honom. Första varvet gjorde han på 8 minuter, de andra tog mer tid, men man tyckte sig märka att hans vighet med varje omgång bara tilltog. Han löpte så ett varav till och sänkte detta till 6 minuter och 30 sekunder. Han tävlade också mot en häst, men i det racet förlorade Löpar-Philip. Sammanlagt löpte Philip en och en kvarts mil. En betydande folksamling hade kommit för att titta och bifallet var odelat.
DET HEMSKA SJÖDRAMAT
En typografiskt märklig nyhet meddelade Calmar-Bladet strax innan juni månad var slut. Tidningen skulle byta typsnitt. Fram till nu hade tidningen varit tryckt i antikva, sådana bokstäver som vi har i dag, enkla att läsa, renskalade, men dåtidens läsekrets vill ha ”den svenska stilen”, vilket är detsamma som den mer besvärliga frakturstilen. Så från att ha varit en för nutida läsare lättläst tidning blir den nu strax mera grötig och svårläst. Synd. Men vi går vidare.
Lördagen den 30 juni utspelade sig ett hemskt sjödrama strax norr om Kalmar. Det var kopparslagaren Lindauer som tillsammans med sina egna tre barn samt urmakaren Ekegrens son begav sig ut till ett skär för att hämta slak (tångruskor). De skulle användas till att förpacka in kopparkrukor som skulle till en marknad. Båten var rank och de seglade, seglet gippade, skotet var fastgjort och båten kantrade i den hårda vinden. En kort stund kvarhöll sig de olyckliga vid båten, den lilla flickan hjälptes upp på båten av sin äldre broder. Det blåste och strömmen var stark, ingen hörde deras förtvivlade rop på hjälp. Först omkom Lindauers son, sedan urmakare Ekegrens gosse, därefter Lindauer själv. Den äldre brodern som kunde simma tog sig i land för att skaffa hjälp att rädda flickan, men han fann inte en människa och ingen båt... ”Och den kantrade båten och den olyckliga lilla flickan syntes ej mera...” Detta var en nyhet som skakade stadens invånare.
De som omkom var kopparslagare Lindauer, 13-årige sonen Fredrik Albert, 8-åriga dottern Matilda Lovisa och Ekegrens äldste son Robert, 12 år gammal. De hade inte varit särskilt långt ut i Kalmarsund utan seglat mellan Svinö och Skallö norr om skeppsvarvet. ”Ömsinta och deltagande människovänner har skyndat att tala tröstens ord och räcka hjälpsamma händer åt den sjukliga, i djup sorg och torftig belägenhet stadda änkan och dess oförsörjda dotter.” Stadskomministern C M von Sydow startade även en insamling till den drabbade änkan. Tidningen därpå redovisades den första veckans insamlingsresultat: 33 riksdaler och 24 skilling riksgäld.
För en lokaltidning, då som nu, var väderleken och skördeutsikterna viktiga. Den 18 juli kunde man läsa hur skörden artade sig. Året började inte bra med hetta och uteblivet regn, men det artade sig bättre efter hand och man kunde nu hoppas på en ganska god skörd år 1827, dock icke norra delen av Öland där torka och starka stormar gått hårt åt vårsådden.
KURT LUNDGREN |
|
| Rövarhopar i skogarna |
CALMAR-BLADET
Lördagen den 21 juli 1827 berättade Calmar-Bladet om en märklig händelse söder om Kalmar, två Lasse-Major hade avslöjats, karlar förklädda till fruntimmer alltså.
Dagen innan hade en husar hemkommen från sitt regemente och på visit hos sin fader i Hagby söder om Kalmar varit ute på en spatsertur mellan Hagby och Bottorps hamnar. Han träffade där vid sjökanten på två ovanligt långa fruntimmer och en karl. Fruntimren var förklädda karlar, vilket husaren såg då båda de förklädda ur pantalongerna (byxorna) framdrog varsin pistol – under klänningen hade de sålunda pantalonger. Slutsatserna draga sig själva. De frågade efter båt till Öland. Karlen i sällskapet hade ställt sig en bit därifrån med en bössa. Husaren slog larm, det blev skallgång och vakter ställdes ut, men man kunde icke finna de misstänkta, som visade sig vara missdådarna Gustaf och Niklas Karlsson födda i Torsås.
Det tycks har rört sig rena rövarhopar uti skogarna bortom Kalmar. Den 1 augusti skrev Calmar-Bladet om en hop på fem karlar, alla svärtade i ansiktet, försedda med sablar och gevär som överföll ett fruntimmer i Vissefjärda. Det enda denna rövarhop ville var att få reda på om det fanns någon vakt på vägen mot Emmaboda. Kvinnan slog larm hos kronobetjäningen. 40 man samlades ihop och började jaga rövarna. En av dem, en man med en stor kniv, kunde gripas. Han hette, sade han Nils Petersson. I järn fördes han till slottshäktet i Kalmar.
FÖRSVUNNEN GRIS
Fartygen som anlände till Kalmar hamn förde med sig levande proviantförråd, vilket framgår av följande : En galtgris, vit till färgen, av tysk ras, är natten mellan den 28 och 29 juli bortkommen från ett på norra redden liggande fartyg. Vedergällning på 10 riksdaler utlovades av skepparen Engström till den som kunde hitta grisen levandes.
Den som skulle ut och resa gjorde det inte gärna ensam utan efterlyste sällskap för att dela kostnaden: I slutet av augusti eller början av nästa månad åstundas resesällskap till Stockholm mot deltagande uti halva skjutsen, helst med en person som äger eget åkdon. Den som skulle till huvudstaden, om jag tolkar det rätt, var ingen mindre än redaktören Ahlquist själv.
Nu har vi kommit till den 11 augusti år 1827 och tidningen rapporterar om höbärgseln. Den var i det närmaste avslutad och det var en vacker höskörd detta år. Vårsäden på Smålandssidan som tidigare såg så lovande ut var emellertid illa åtgången av den ihärdiga torkan; samma med potatisen. Ett ymnigt regn som föll alldeles nyss hoppades tidningen skulle upphjälpa rotsakerna. Priserna denna tid i augusti: råg 11-15 riksdaler, korn 10-13 riksdaler, potatis 6-7 riksdaler, allt per tunna.
RECEPT FÖR FATTIGA
...som ej har råd med läkare. Vattusot, skörbjugg, tungt bröst, svag mage, revorm, skärvor i blodet, huvudvärk kunde botas med följande, och erfarenheterna var mycket goda: Man tager tallstrunten (strunt är detsamma som årsskotten), krossar dem i en mortel, man uppkokar ett halvt stop mjölk, tillsätter två teskedar cremor tartari (vinsyra) varav mjölken ystar sig, vasslan silas ner på tallskotten, allt får dra över natten, efter silning drickes detta på fastande mage, sedan äter man frukost. Om våren i mars-april skall man ta hand om tallskotten, då är de som bäst.
Vad detta ger, även om man icke blandar i vinsyra, är C-vitamin. Inte undra på att det botade skörbjugg.
Kommen så här långt börjar man fundersam över de till fruntimmer utklädda karlarna samt över rövarehopen. Fick man fast dem, hur gick det? Tyvärr, Calmar-Bladet är dålig på det som vi journalister kallar uppföljningar, att man också skriver om hur en sak slutade.
ROJALISTISK DIKT
När hans Kongl Höghet, kronprinsen, storamiralen varit på besök i Carlskrona var det ett poetiskt snille som greps av rojalistisk yrsel och sadlade pegasen varvid följande drapa föddes:
Det är så skönt att fläta i sin lock
en krans av havets glänsande diamanter,
när liv och blod vi ge som segerns panter
och tjusande är döden dock
för Oscar upp vågen.
Du hjältefurste ! bär vår kärlek fram
till kungastolen, till Din Josephina
Så länge Nordens gamla stjärnor skina
de skine på Carl Johans stam
Hell Oscar uppå vågen.
Vid denna tid hade folkskolestadgan inte genomförts utan det var frivilligt att ha sina barn i skolan. Den som ville införa telningen i en Kalmarskola skulle anmäla sig till rektor von Sydow. Barnen måste vara vaccinerade mot kopporna, inte ha några smittsamma sjukdomar, ha med sig födelseattest och frejdebetyg från vederbörande pastorer.
SOLDAT ARKEBUSERAD
Onsdagen den 29 augusti 1827 inflöt följande hemska berättelse på sista sidan bland de lokala annonserna : En soldat blev för några dagar sedan arkebuserad uti Malmö för subordinationsbrott. Då hände det sig att en av hans kamrater anhöll, som en nåd, att få vara med bland dem som skulle skjuta. Vid tillfrågan varför han var angelägen därom, blev svaret att att han vore mycket god vän med den brottslige, och som han vore en säker skytt, önskade han att få skjuta honom för att vara säker att han inte plågades.
Då och då meddelade Calmar-Bladet historiska notiser av stort intresse, som denna: Gustaf II Adolf vistades ofta under danska kriget (1611) på Högsby prästgård några mil från Kalmar. Där fattade han tycke för en av prosten Wallerius döttrar och till minne av henne ristade han hennes namn på en fönsterruta, som ännu förvaras i stifts- och gymnasiebiblioteket. Prosten Wallerius erhöll som donation 60 tunnor spannmål av kungen, en donation som fortfarande utgick år 1827.
ARTIFICIELLA TÄNDER
Löständer fanns även på denna tid, ty hos änkefru Fåhraeus på på Norra Långgatan i Kalmar bodde A L Fraenkel, kand. kirurgie, dentist. från Köpenhamn. Han åtog sig att ”alla sorters artificiella tänder på det mest bekväma sätt insätta, hela eller dubbla rader eller särskilda tänder. Han rengjorde också tänder från tandsten, han plomberade ihåliga samt kunde i allmänhet bota tändernas sjukdomar.”
I september anmälde adjunkten N I Löfgren att han hade för avsikt att utge en topografisk skildring av staden Kalmar och södra delen av länet. Han hade i elva års tid samlat bidrag till denna bok. Nu erbjöds ortens invånare att teckna sig för boken som utgavs i häften för ca 16 skilling stycket, tryckeri var Calmar-Bladet. Calmar-Bladet skrev att Löfgrens bok säkerligen skulle bli intressant när det var känt hur länge han hade samlat urkunder.
En mycket stor händelse stod för dörren i mitten av september. Drottningen skulle komma. Kalmarborna och alla andra uppmanades att ha sina hundar inne på gårdarna, kreaturen skulle också tas in och icke gå omkring och förorena, bräder och byggnadsmaterial fösas samman och tas bort från gatorna; den som inte skötte sig och höll staden snygg under drottningbesöket skulle komma att näpsas med böter av magistraten.
KURT LUNDGREN |
|
| Ett pampigt drottningbesök |
CALMAR-BLADET
Drottningen kom först till Mannerskantz på Wärnanäs onsdagen den 12 september klockan 8 om aftonen. Det hade blivit lite skumt och för att lysa upp vägen ner mot godset och längs landsvägen hade flera hundra marschaller tänts. Den vackra gården företedde en mycket vacker anblick, rapporterade Calmar-Bladet som hade en utsänd på plats.
Det blev nu en måltid dit drottningen behagade inbjuda fru änkefru majorskan Mannerskantz samt några av familjemedlemmarna. Dagen därpå intog den förnäma damen en liten måltid i det kinesiska lusthuset och därefter vandrade på drottningen begära samtliga ner till Näset för att där bese Axel Oxenstiernas huvudbyggnad.
I tidningen står det att man tror sig veta att den store Axel Oxenstierna bott där, vilket han naturligtvis hade gjort eftersom han var greve av Södra Möre och Wärnanäs var centrum i hans stora godskomplex. I en annan byggning på denna tomt gick man upp på andra våningen och tittade på den vackra utsikten mot Kalmarsund och Öland. Efter detta behagade drottningen dricka kaffe. Återkomna till Wärnanäs började så resan in till den stora staden Kalmar, som nu visade sig från sin skönaste och mest välkomnande sida. Det lång många fartyg inne i hamnen och alla dessa hissade flaggor och vimplar.
ANKOMSTEN KANONSALUTERADES
När drottningen anlände till Kalmar vid 16-tiden avlossades kanonskott. Domkyrkan befann sig tyvärr ”i ett svårmodigt skick” men till denna Tessins oöverträffade byggnad ställdes ändå kosan. Biskopen och hela prästståndet tog emot liksom Kalmarborna som var på fötter mangrant. Ett stort antal människor från den omkringliggande landsbygden hade också tagit sig in till staden.
När domkyrkan besetts begav sig drottningen till det namnkunniga slottet, besåg dess märkvärdigheter men avreste så strax efter klockan 5. Vid infarten till Kalmar hade två obelisker av granris med drottningens namnchiffer rests. Repslagaren herr Mesterton hade åstadkommit ett par med smak uppsatta fanor, vettande åt landsvägen. Kanonskotten avlossades från Kavaljeren vid Skeppsbron.
”Oaktat Hennes Majestäts vistande blev så kort och oaktat därigenom ej tillfälle blev lämnat åt staden att genom några ytterligare tillställningar visa sin undersåtliga vördnad, var det likväl en högtid att se en drottning inom våra murar - en ära som efter vad man sagt ej på 100 år varit denna staden beskärd.”
TIGGARE ÖVERSVÄMMADE ÖLAND
I samma nummer som drottningens ankomst beskrevs så livfullt klagade Calmar-Bladets Ölandsskribent på alla de tiggare som under den föregående tiden av hungersnöd översvämmat Öland från fastlandet. Nu var visserligen den värsta hungersnöden över, men tiggarna kom i alla fall, en del hade förfalskade prästintyg.
Skribenten ansåg att det var färjeinnehavarnas skyldighet att stoppa denna ström av tiggare, men istället tjänade färjorna pengar på alla dessa fattiga resande - särskilt från en Köping, Pataholm kanske, kom det många tiggare med färjan.
Och inte nog med detta.
OCH BRÄNNVINET FLÖDADE DÄR
Öland översvämmades också av brännvin från fastlandet. Vad som upprörde vår Ölandsskribent var att det hölls brännvinsmarknader på Öland, vilka pålystes i kyrkorna. Från predikstolarna uppmanades alltså till det okristliga fylleriet, som var ett mycket allvarligt socialt problem på Öland vid denna tid.
I annonsväg stod följande att läsa : Sydow och Melén hade för avsikt att starta en skola för pojkar och flickor där de första färdigheterna i läsning och skrivning skulle meddelas. ”Flera föräldrar av den bildade klassen befinner sig i förlägenhet” eftersom det inte fanns skolundervisning.
KURT LUNDGREN |
|
| Lysande komet varslar om krig |
CALMAR-BLADET
Den 13 september sågs något mycket underligt på himmelen över Uddevalla, rapporterade Calmar-Bladet 13 dagar efter händelsen. Det var en meteor som sken upp himlen från öster till väster. Det syntes också en stor röd stjärna på himmelen samtidigt.
Många kände fruktan inför detta ovanliga, det talades om kommande krig, om missväxt och till med pest och en ny digerdöd. Hade inte ett dylikt sken synts på himlen år 1806, strax innan Uddevalla brann ner? Jo, visst, ett sådan sken syntes då. Men Calmar-Bladet varnade för sådan vidskepelse. Det som syns på himlen kan icke tända eld på jorden, blott blixten har den förmågan. Mycket rör sig på himlen som vi inte känner till men som kommer att utforskas, och det hade ju tidningen alldeles rätt i, en ovanligt klok redaktör.
Vid denna tid i september var det torr väderlek och rågbärgseln pågick, i länet hade man även börjat ta upp potatisen. Onsdagen den 10 oktober började den stora höstmarknaden i Kalmar. Denna marknad varade i åtta dagar och drog folk från hela södra länet, och särskilt från Öland. Vad som det framförallt handlades med var kreatur av alla de slag. Under denna höstmarknad var de dyra. En 12 quarters oxe, cirka 160 kilo, betalades med 60 till 70 riksdaler och däröver. Tillförseln av kreatur var stor och handeln ganska livlig. På den övriga delen av marknaden, till exempel hantverket, var det mindre fart på försäljningen.
NYTT PÅ NÖJESFRONTEN
Samtidigt som marknadsbesökarna i Kalmar i lokaltidningen kunde läsa om marknaden meddelades också den fantastiska nyheten om en ångvagn i London, som nu för första gången tuffat fram med 12 passagerare ombord, den gick uppför en backe i centrala London och den gick nerför en, allt i den jämna farten av 13 engelska mil i timmen. Maskinen började emellertid så sakteliga tappa kraft, ett hjul gick sönder mot stenläggningen, det blev totalstopp så att ångvagnen till slut fick bogseras bort av en häst. Till skapnaden liknade denna ångvagn en vanlig hyrvagn, men lite bredare och dubbelt så lång. Trots sitt omfång kunde den styras tills dess att det blev oordning i maskineriet – kunde detta vara framtidens åkdon? År 1827 kunde man inte veta det.
Vad kunde då ungdomen roa sig med i den lilla staden Kalmar vid den här tiden? Det kom förstås teatersällskap, andra underhållare som löparen har jag berättat om, men i mitten av oktober hände något nytt på nöjesfronten: det öppnades en dansskola. Det var herr Chevalier, fransman, som hade startat dansskola i staden och nu satte han in en annons om sken i lokaltidningen:
”Undertecknad ämnar i dessa dagar öppna en undervisningsskola i danskonsten, och får alltså tillkännagiva att den som därav sig vill begagna bör sådant uti instundande vecka alla dagar hemma hos mig, innan klockan 8.00 på förmiddagarna tillkännagiva. Minst 20 elever är påräknade om detta företag skall kunna fullbordas. De modernaste steg skola få läras och priset bliver för terminen 10 riksdaler banko.”
GOSSE RÄDDADES AV TJUR
Brännvinet som sannerligen flödade vid denna tid, och en flod över vilken Abraham Ahlquist klagade bitterligen, framställdes lokalt i Kalmar. Således sökte herr Kopparslagaren Elmgren, som skötte brännandet, i oktober en skicklig brännmästare, men denna måste vara en nykter man och anständig i sitt uppförande. Han skulle jobba på ackord, nämligen kunna framställa sex kannor sexgradigt brännvin, 60 procent, efter en tunna potatis, samt en kanna efter ett lispund malt eller korn, som han själv får mälta i bränneriet. Han fick dessutom en riksdaler i dagspenning och all ved tillsläpptes till processen färdig och sönderhuggen. Det brändes 20 tunnor potatis i veckan i en vanlig drankpanna och det fanns också en särskild klarpanna – om det blev brännvin utöver den fastställa kvoten kunde brännvinsmästaren få köpa det.
Vargen var ju ett synnerligt plågoris denna tid, landet översvämmades av varg och från Borrums socken vid Sjögerum (trakten av Söderköping) berättas följande skakande historia. En tolvårig vallpojke beväpnad med en yxa skulle se till de anförtrodda djuren, en kreatursflock. Pojken hade under vallningarna blivit en riktigt god vän med den stora tjuren. Nu bar det sig inte bättre än att pojken helt plötsligt kom på en varg som låg och sov i gräset. Pojken smög fram med sin yxa och drämde till vargen. Den blev lite omtöcknad en kort stund, men så for den rasande upp och gav sig på pojken med dreglande käft. Han sista stund var kommen.
Men tjuren var icke långt därifrån, den kom nu rusande och strax innan vargen hade hunnit bita ihjäl pojken kom tjuren med nedsänkta horn och kastade omkull vargen så att den blev liggande. Pojken fick modet tillbaka, fattade tag i yxan och sprang fram till vargen och dödade den med flera slag i huvudet. Så gick han fram till tjuren och famnade den om halsen. Sockenstämman gav pojken en rejäl vargpenning. |
|
| Dräng slog ihjäl lantmätare |
CALMAR-BLADET
Det kan förefalla märkligt av en tidning att publicera bantningsrecept samtidigt som det rapporteras om missväxt och hungersnöd i viss omfattning, men så skedde i en artikel lördagen den 6 oktober år 1827.
Under rubriken Exempel af måttlighet berättade Calmar-Bladet om en mjölnare i England, närmare bestämt Essex, som var en omåttlig frossare. När han hade uppnått 50 års ålder var han omåttligt fet, han förmådde ej arbeta, knappt gå. Men som av en händelse fick han vid denna ålder läsa ett arbete av en italienare vid Cornaros, som plågades av gikt, hemorröjder, nervfeber och alla sjukdomar man kunde hitta i en läkarebok, men genom en sund kost lyckades denne sjuke man först bli frisk och sedan uppnå 100 års ålder. Detta, tänkte vår fete mjölnare, skall jag återupprepa. Han inskränkte därför sin dagliga diet till lite mjöl vari han rörde ner några äggulor och lite mjölk; av detta gjorde han en pudding, vi skulle väl kalla det pannkaka. Till detta drack han endast vatten.
Efter några månader började han betydligt avtaga i fetma, han kunde åter börja arbeta och han kunde nu gå långa promenader. Han drev nu återhållsamheten ännu längre i det han först tog bort äggulorna, sedan mjölken. Han måste sålunda ha förtärt endast mjöl med vatten till. Trots detta hade han en frisk och livlig färg i ansiktet.
En annan bantare var en tysk läkare bosatt i London, vilken vid 60 års ålder var synnerligen fet. Han slutade frossa, drack på morgonen endast en kopp kaffe med mjölk samt ett litet stycke bröd; om aftonen detsamma. Till middag åt han någon av dessa rätter: risgrynssoppa, spenat eller mjölk och några skivor bröd. Han slutade helt med det goda engelska ölet och drack endast vatten. Tack var denna diet kunde han vid 75 års ålder gå två-tre mil om morgnarna.
MORDET
På Norra Långgatan i änkefru Swanströms lilla röda hus bodde stadens barnmorska. Den som sökte henne om natten kunde ringa på den klocksträng som befinnes nedom mitt fönster, lät Fredrique E Liljehult, Stadens Barnmorska, meddela i en liten annons.
Onsdagen den 7 november kunde den som så önska köpa både en väderkvarn och Ölandshästar. En kvarn för ner montering och flyttning utannonserade.
Om Ölandshästarna löd annonsen så här: Varest ett par små, vackra och felfria Ölandshästar, bruna till färgen, i 5:e året gamla äro till salu för lågt pris, eller att få mottaga till begagnande på längre eller kortare tid, mot försvarlig fordring.
En fruktansvärd händelse utspelade sig på Öland i mitten av november i samband med en skogsavsyning. Det hade skett olaga avverkning hos änkefru Hjort i Saxnäs i Algutsrum. Lantmätareauskultanten Fredrik Hjort begav sig ut på spaning efter förövaren tillsammans med två karlar. De kom till Buserum i Torslunda där en åbo var misstänkt. På vedbacken hittade de ett par träd som kunde vara stulna. När Hjort diskuterade detta med mannen på gården kom sonen ut och närmade sig Hjort bakifrån; med en klubba slog sonen ner honom; han föll medvetslös till marken. Han återfick sansen men måste föras på en vagn hem. Trots god vård och skötsel avled Hjort, endast 24 år gammal. Mördaren var den 17-årige drängen som direkt fördes till häktet på Kalmar slott.
GULDYND
Ölands stränder välsignades ofta med vrakgods. Natten mellan 12 och 13 november strandade galeasen Anna Maria, 51 läster, vid Segerstad. Ombord fanns en säck med ekorrskinn, 5 832 stänger järn, en korg porslin, en låda Eskilstunasmiden och 20 tunnor rödfärg. En hel del kunde föras i land och sattes under bevakning, men i de mörka novembernätterna tillföll en hel del gods också ölänningarna, det kan ni vara förvissade om.
Ett av Sveriges mest fantastiska guldfynd gjordes denna höst år 1827, en guldhalskrage, nästan på pricken likadan som den som hittades i Färjestaden på Öland ca 40 år senare. Det var inhysesmannen Lars Heljesson som vid grävning efter sten till en spiselhäll vid Ålleberg fann vad man trodde vara ett diadem i guld, i eldfärgat guld, som det så vackert beskrevs. Calmar-Bladet ansåg att detta diadem, som skulle bäras på huvudet, förmodligen tillhörde kung Albrekt som förlorat ett slag vid Falköping mot drottning Margaretha. Nu vet vi att halskragen är betydligt äldre, från järnålder-folkvandringstid.
Tidningen drog också fram en folksägen med anledning av fyndet. Precis som vid Skedemosse talade folket om att här vid Ålleberg hade funnits ett helt kavalleri med hästar inneslutet i själva berget. Ibland kunde man i äldre tider höra hur det ropade ur berget: ”Werda, vad lider tiden?” De frågade om icke deras konung snart kommer tillbaka. Calmar-Bladet: ”Man bör icke förakta alla folksägner, de hava ofta beskrivit något som sant kan vara, förblandat eller vanställt av fördomar och vidskepelse.” |
|
| Ölänningar utpekades som falskt och lömskt släkte |
CALMAR-BLADET
Det första utgivningsåret för Calmar-Bladet, Kalmar Läns Tidnings föregångare, går nu mot sitt slut. Vi skriver december 1827 och tidningen kunde bland annat rapportera om ”de falska och lömska ölänningarna”.
I den lilla staden, med 4–5 000 invånare, omgivna av mäktiga befästningsvallar hade nu den första snön fallit. I bodarna såldes stockfisk, det som skulle bli julhelgens lutfisk, vilken måste läggas i blöt med soda senast vid Luciatid; vatten skulle bytas åtskilliga gånger, den skulle lutas ur så att den blev härligt mjällig och vit. Sådan fisk får man inte längre, ingen vet hur man gör, ingen har tid med denna dryga process. I Gustaf Bergs läderbod såldes norsk storsill, sviskon och stockfisk samt tran. Hos fru Ingelman kunde borgarfruarna köpa färdiglutad stockfisk.
Den 1 december höll Kungl Hushållningssällskapet sin årssammankomst i Kalmar, först i landshövdingeresidenset och därefter gick det talrika sällskapet över till Societetshuset där det följde dans till långt in på natten, men salen var alldeles för liten för alla danslystna. Under söndagen följde ett slädparti till Dörby där man dansade och efter återkomsten till Kalmar så åts det middag i Societetshuset och dansen fortsatte till långt fram på småtimmarna.
ÖLÄNDSKA LYNNET
Tidigare berättades om lantmäteriauskultanten Hjort som blev ihjälslagen med en yxa på Öland när han skulle besiktiga stulen skog, som förts till Buserum. Detta otäcka mord föranledde en längre betraktelse i Calmar-Bladet om det öländska våldet och brottsligheten. Smålänningarna angriper sin fiende med öppet våld hette det i betraktelsen, som kanske närmast var en tidningsledare även om begreppet inte fanns då. Ölänningarna däremot angrep sin fiende genom försåt och smög sig på, ölänningarna gör lömska överfall. Brottslingarna på Öland utmärkte sig alltså för stor lömskhet och ingen rädsla alls för följderna. Ligger detta uti den öländska allmogens lynne? frågade skribenten. Svaret var dock nej, Öland kan uppvisa många hedervärda medborgare. Kanske var brotten en följd av okunskap och av en högre välmåga som icke befordrade arbetsamhet och flit?
Beror den ökande våldsamheten på spritförtäringen? Däri låg nog en del av förklaringen.
Kyrkoherden Abraham Ahlquist i Runsten skrev vid denna tid att Ölands förbannelse var det omåttliga drickandet av brännvin, som upplöste äktenskapen och låg till grund för de flesta brott. Calmar-Bladet önskade ”att denna härliga ö måtte bliva förskonad från de våldsamma personer som störa de redliga lugn och som tillföra Öland ett oförtjänt vanrykte. Genom lagen och religionen kan ogräset bortrensas... Förr voro grova brott på Öland nästan okände...”
I mitten av december kom en välkommen julklapp till alla aktieägarna i Calmar varv. Utdelningen för året blev sammanlagt 30 riksdaler riksgäld, meddelade varvsföreståndaren Adolph von Sydow. Nu när det närmade sig jul fanns en hel del gotter till salu i butikerna. S. Hasselquist påminde i en annons om att han sålde Catrin-Plommon, Citroner, Confetti-Russin, Oliver, Kapris, Chocolad,, Koriander, Frukt och Smör och dessutom fisk av allehanda slag och saltgrönt fläsk.
DÖMDES TILL DÖDEN
Den 12 december var det skorstensbrand i östra delen av staden, klämtning och trumning förkunnade att elden var lös. Dessbättre lyckades man släcka.
I Torps by på norra Öland, under stark köld och hård blåst, brann fyra gårdar ner.
I dessa dagar fick också Hjorts mördare sin dom av Ölands södra mots häradsrätt: Ynglingen dömdes till döden.
Ett märklig myntfynd gjordes på Öland, det var från Karl IX:s tid och bör ha härrört från Kalmarkriget när det på hösten 1611 drog fram över Öland. Bonden Gudmund Jonsson i Törnbottens by hittade när han uppbröt trädrötter 70 stycken silvermynt, 51 stycken var från Karl IX:s tid då de var slagna; de övriga var utländska.
Så var ett år tillända i den lilla staden inom vallarna; mycket hade hänt, en del anmärkningsvärt, annat rutin, men allt fanns i Calmar-Bladet, som inför årets lut meddelade att en förnyad prenumeration skulle kosta två riksdaler och 16 skilling. Tidningen skulle utkomma enligt plan.
Julhelgen var då som nu den stora kyrkhelgen. Söndagen i Domkyrkan såg ut så här: Ottesången med teol stud Runemark, högmässa med magister Rosander, aftonsång med magister von Sydow. I Slottskyrkan predikade kyrkoherde Johansson. För julotta på juldagen ringdes klockan fem, andra gången halv sex till sex.
Så var då nådens år 1827, Calmar-Bladets första utgivningsår, till ända. |
|
|
 |
|
|
|
|
|
