| Publicerad: 20 november 2009 |
| Med avstamp i sin historia lever Asta i nuet |
|
| Ständigt med nya mål i sikte och nya händelser att se fram emot, sådant är Asta Karlssons liv trots att yrkesåren ligger några år tillbaka i tiden. |
|
 |
| Asta Karlsson, Algutsrum, i sitt kök där hon om bara några dagar ska ställa till med gammaldags ystegille. Den godaste julosten blir resultatet om allt går som det ska. |
 |
|
|
|
ALGUTSRUM
Som 22-åring förändrades livet för Asta Karlsson. Då gifte hon sig och flyttade med sin man Lage in i prästgården i Algutsrum på Öland. Gården blev sedan hennes hem i fyra decennier. Året var 1954.
- Då fick jag något eget, det hade jag längtat efter. Jag fick börja styra och ställa med mitt eget, det har jag alltid tyckt om. Och jag kunde ju jobbet som skulle göras, jag hade ju vuxit upp med det.
Asta sitter sällan still. Från morgon till kväll finns det sysslor att ta tag i. Det egna hushållet. Engagemanget i centerkvinnorna, kyrkan och hembygdsföreningen. Och så de fyra barnen och många barnbarn. Från köksfönstret ser Asta ut över grannskapet och noterar naturens gång och grannarnas, medan hon med hastiga rörelser formar kakor, bullar och kroppkakor.
Och inför julen ställer till med yste.
- Tänk vilket ansvar vi fick, säger Asta och minns barndomen i byn med sex gårdar på östra Öland.
BARNDOM MED ANSVAR
I byn bodde hon med föräldrar, tre syskon och farmor och farfar. Många andra barn och lekkamrater fanns det i de andra gårdarna.
- Vi var nog bara sju-åtta år när vi fick gå två kilometer till grannbyn där järnvägsstationen och posten fanns. Där fick vi hämta tidningar och brev till allihop därhemma, så små vi var.
Ansvaret har blivit en del av Asta. När något behöver tas om hand finns hon där, för familjen, vänner och grannar. Ibland kan det väl hända att det går för fort, men hastigheten som märks i stegen och i händerna är svår att hindra efter ett långt livs lärande.
- De säger att jag har bråttom, och det är klart att det sitter i, säger Asta Karlsson, 77.
Det är en vana sedan alla åren som bondmora. Förutom sysslorna på gården och med familjen hann Asta med många fritidsengagemang, allt från kyrkan till socialnämnden. Efter 40 år lämnade Asta och Lage över sitt livsverk på prästgården till Ulf, den äldste i barnaskaran. Asta och hennes man Lage flyttade till en nybyggd villa ett stycke bort, men än i denna dag tar hon cykeln eller går med raska steg bort till den gård som hon känner så väl, och där Ulf bor med sin hustru Dale och döttrarna Ruta och Julia.
LUST ATT LEVA
För snart åtta år sedan avled Lage efter flera års sjukdom. Ett långt, gemensamt liv var slut och ensamheten blev tydlig - även om både vänner och familj fanns runtomkring.
- Jag fick ett väldigt stöd från människor. Det betydde mycket, det gjorde det. Men ändå..
Idag har Asta funnit en vän i Olle. De möttes på pensionärsdansen i Ladan i Färjestaden. De är tillsammans och tar vara på vara på de gemensamma stunderna.
- Det bästa är att vi har varandra, men att vi också kan vara på var sina håll. Ibland behöver vi det, båda två, säger Asta som är en självständig och aktiv person.
Asta Karlsson har en lust att leva här och nu och är full av vitalitet. En del av det får hon utlopp för när hon hjälper sina barn. Ibland i sitt forna hem i prästgården, hos sonen och hans familj. Nu och då åker hon till någon av döttrarna i Göteborg och Bjärred för att hjälpa till med barnbarnen och annat som mormor är bra på. För att inte tala om när hela den stora familjen kommer till Öland på somrarna. Då ockuperas hela huset av barn och barnbarn under ett par veckor. Det blir liv och rörelse, ibland lite väl mycket, säger Asta.
- Men det är kärt besvär, de måste ju få komma hem.
Flera av hennes barnbarn har också vistats på Öland några sommarveckor när de har deltagit i konfirmationsundervisning. När det sedan blir konfirmationshögtid tar Asta och barnen på sig sina bästa kläder - hembygdsdräkterna som hon själv har sytt och som har gått i arv från föräldrar till barn.
HEMBYGD OCH HISTORIA
Hembygden och historien är viktiga sammanhang för Asta. Därför engagerar hon sig mycket i det lilla hembygdsmuséet som finns i sockenstugan i Algutsrum. Tillsammans med några andra damer i hennes egen ålder samlar hon in material i form av bilder, texter, textilier och mycket annat. Det ställs i ordning och varje sommar finns det sedan något nytt att visa för besökarna. De senaste åren har utställningarna haft som tema broderade bonader, underkläder från förr, sockenhistoria och lokala berättelser. Förutom de tillfälliga samlingarna finns det en permanent utställning med handarbeten, kläder från förr, broderade lakan och handdukar, barnvagnar, dopklänningar och mycket mer. När Asta berättar om allt detta hörs hur lustfyllt hon tycker att det är, arbetet med att få visa människor hur Algutsrum såg ut förr och vilka människor som bodde här. Under höstterminen har hon också fått tillfälle att komma till skolan i Glömminge för att berätta om byn och byfolket förr i tiden, något hon ser fram emot.
Minnena från förr blir levande under arbetet med museét och i berättelserna för barnbarn och skolbarn. Asta kommer ihåg det som har hänt genom åren och människor som har funnits. Minnena finns som en resonansbotten för nuet. Ett fortsatt aktivt liv där varje dag bjuder på något nytt, oavsett om det är en spa-resa med döttrarna eller fascinationen över stockrosorna som i somras hittade sin växtplats mitt i stentrappan i trädgården.
MARIA WIELL
|
|
