| Publicerad: 26 juni 2009 |
| Att dela glädje och sorg med... |
|
| Ett arbete som kyrkoherde innebär att man möter både glädje och sorg. Anna Lundin Leander, kyrkoherde på norra Öland, fick uppleva mycket sorg i samband med knivmordet i Köpingsvik. Hon var nämligen på plats för att ta hand om offrets vänner. |
|
NORRA ÖLAND
Ett arbete som kyrkoherde innebär ofta snabba, känslomässiga kast. Ena dagen glädje över att få viga ett brudpar, andra dagen sorg när en begravning ska hållas.
- Jag har lärt mig att vara i nuet, och tänka på de personer jag har framför mig för tillfället. Jag har en stark självkänsla, en grundtrygghet och en tro som gör att jag klarar även de jobbigaste situationerna, säger kyrkoherden Anna Lundin Leander.
Den första februari tillträdde Anna Lundin Leander tjänsten som kyrkoherde för norra Ölands pastorat. Men hennes intresse för Svenska kyrkan började redan vid 15 års ålder.
- På högstadiet gick jag gå på kyrkans unga, tillsammans med kompisar. Därefter har det varit en lång resa fram till idag, berättar Anna.
Som ung sommarjobbade hon som guide i samma kyrkan hon konfirmerats i.
- Då kom jag inte bara i kontakt med tron, utan också kyrkan som hus, arbetet där och kulturen. Det var något nytt, spännande som jag aldrig mött innan.
Annas familj var inte direkt kyrkliga av sig. Så hennes intresse för kyrkan var något som förvånade övriga familjen.
- Min tonårsrevolt bestod inte av att gå ut och supa, det var snarare att jag sökte mig till kyrkan. Även om mina föräldrar är stolta över mitt arbete, anade de aldrig att att jag skulle bli präst, ler Anna.
ÖLAND EN MAGNET
Efter gymnasiet valde Anna att studera i Uppsala till präst. 1989 prästvigdes hon för Växjö stift. Tillsammans med sin man Björn, som även han arbetar inom kyrkan, sökte sig paret till Öland.
- Eftersom Björns familj hade sommarstuga här fanns det en koppling. Och vi hade båda haft sommarjobb här innan.
Sedan flytten har Anna bland annat hunnit med att arbeta som präst i Mörbylånga, kontraktsadjunkt på norra Ölands, komminister i söder och att bygga upp tidningen Källan.
- Vi hade inte tänkt stanna här så länge, men Öland blev en stor förälskelse. När barnen var små flyttade vi till Småland, och jag gjorde lite andra saker. Men vi trivdes aldrig, så vi drog oss tillbaka hit. Det är som en magnet, jag kan inte vara utan vare sig kyrkan eller Öland, skrattar Anna.
POSITIV SPÄNNING
Idag är hon som sagt kyrkoherde för norra Ölands pastorat, vilket är en mer arbetsledande roll.
- Förr i tiden var kyrkoherdarna mer präster i sina byar, nu är man mer kanslichef. Eller snarare kontorsslav, säger Anna skämtsamt.
Hon ”bossar” över 45 anställda, 16 kyrkor och kyrkogårdar plus några kapell. Arbetet omfattar allt från avtal och arbetsrätt till personalvård och den ekonomiska biten. Att vara kyrkoherde idag är en ganska tuff tjänst, inte minst med tanke på allt fler och fler lämnar Svenska kyrkan.
- Det är klart att det finns ställen där folk går mindre i kyrkan. Men man glömmer ofta bort det motsatta, att det finns platser där kyrkorna är tvärfulla.
- Just på Öland tycker jag det är en positiv spänning i luften och en stor nyfikenhet på vad tro är för något. Vi har fler studiegrupper och samtal om livsfrågor än för bara fem, sex år sedan.
KNIVMORDET I KÖPINGSVIK
Det sociala är en stor och viktig bit för medarbetare i Svenska kyrkan. Lagom till årets midsommarfirande kläckte Anna idén om att ha ett cafétält öppet dygnet runt vid Köpingsvik kyrka. Något som verkligen kom att bli välbehövt.
- Vi tänkte vara på plats i Köpingsvik och erbjuda samtal och kaffe. Jag skulle ha hand om eftermiddagspasset på lördagen, men det blev inte riktigt som planerat. Tidigt på lördagsmorgonen ringde nämligen telefonen. Det var kyrkans diakon som berättade att det inträffat ett våldsbrott i Köpingsvik.
- Jag larmades in, och fick reda på att det handlade om ett dödsfall. När jag kom till Köpingsvik satt ett 15-tal ungdomar som var kompisar till offret i församlingshemmet. Samtidigt som vi gav dom stöd och samtal, höll polisen enskilda förhör med de inblandade.
Det blev tvära kast från den planerade caféverksamheten till tragik.
- Döden i sig är vardag i mitt jobb. Det ligger på mitt arbetsbord varje vecka, och det är inget jag är rädd för. Man är förberedd på katastrofer och jobbiga lägen. Tack och lov är just sådana här tragiska händelser inte vardag.
KÄNSLOMÄSSIGA VÄXLINGAR
Genom sitt möte med de inblandade i knivmordet i Köpingsvik, blev Anna själv delaktig i den tragiska situationen. Under årens lopp har hon ändå lärt sig att kunna växla mellan glädje och sorg.
- Under midsommarhelgen fick jag ställa om från att ha tröstat bakfulla 20-åringar till att hålla gudstjänst med barndop.
Frågan är då hur man rent känslomässigt går från det ena till det andra?
- Jag har faktiskt svårare att gå från sorg till glädje, eftersom hjärtat lättare är kvar hos de som har sorg. Men jag har lärt mig att vara i mitt ”nu”, och se personerna som är framför mig för tillfället. Att se livet från deras horisont. Därför kunde jag släppa de omplåstrade 20-åringarna för att koppla över till familjen vars bebis jag döpte. Då var det familjen och deras glädje som gällde.
Anna menar att hon även har en stark självkänsla och en grundtrygghet.
- Tack vare det kan jag ta mig igenom de jobbigaste situationerna och växla mellan livets ytterligheter. Sen har jag min tro, som jag alltid bär med mig. Och när jag ser allt djävulskt, som nu vid knivmordet, blir min övertygelse om att tro på det goda ännu starkare.
Namn: Anna Lundin Leander
Yrke: Kyrkoherde
Bor: Gårdby
Ålder: 45 år
Familj: Maken Björn, tre barn (11, 13, 15 år)
Äter gärna: Just nu är det panerad och stekt kycklingfilé
Äter helst inte: Blodpudding
Senaste bok: Damernas detektivbyrå- en serie av Alexander McCall Smith
Senaste film: Den vita massajen
Motto: Bed och arbeta!
LINA WATANEN
|
|
