En gyllene kommunalpolitisk regel är att inte tala illa om den egna kommunen om man månar om inflyttning och företagsetablering. Mycket av attraktionsvärdet hos en plats är av immateriell karaktär, om man får uttrycka det så. Goodwill är ett annat ord för samma sak.
Det borde vara en åtgärd av självmordskaraktär om en politiker går ut och svartmålar sin egen kommun eller delar av den på det sätt som Torsåspartiets (o)väldige ledare Bert Appert gjort. Grundskolan i Torsås förtjänar enligt honom verkligen inte att - till och med för andra gången på kort tid - hamna på plats 1 bland landets kommuner. I och för sig kan man hålla med om principen i hans resonemang. Utvärderingen av skolorna har skett av en som är part i målet, nämligen ett lärarfack. Alltså har det bedömts som bra om det satsas mycket pengar på skolan och att det är tätt om lärarna, kompetenta sådana vill säga. När kommunernas ”fack”, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gör en motsvarande ranking, kommer man till mer eller mindre motsatt resultat. Den som satsar mycket pengar på skolan, gör något dåligt. SKL tillåter inte utan att det resulterar i en plump i rankingen att politiker i en viss kommun gör riktade satsningar åt det ena eller andra hållet.
Alltså: lärarfacken vill att det satsas så mycket som möjligt på skolan, SKL vill tvärtom. Mätbara kvalitetsaspekter spelar ingen roll. Bert Appert går inte på sådana enkla finter. Grundskolan i Torsås är skit, och det trots att han själv nu har haft tre år på sig att kämpa för förbättringar. Om det förekommit en sådan kamp, så har stridsbullret dock varit väldigt dämpat, nästan ohörbart. En som höll god min i elakt spel inför ovälkommet beröm var Emmabodas kommunalråd Ann-Marie Fagerström, när hennes kommun i fjol av Skattebetalarnas Förening utsågs till ett ”föredöme” i länet för ”strömlinjeformade verksamheter”. Att som socialdemokrat med skatte- och avgiftshöjningar som vallöfte och styrande politisk princip hålla masken inför beröm från en intressegrupp som har skattesänkningar överst på programmet, det kan inte ha varit lätt. Omgivningen skrattade i mjugg åt den putslustiga situationen. Det fanns till och med de som frågade om Skattebetalarnas förening skojade.
Men kommunalrådet följde grundregeln: berömmer någon din kommun, slicka i dig berömmet med god min och gör det bästa av det. Bert Appert gör motsatsen - han klagar bittert över berömmet.
Men hur skall då en missnöjespolitiker reagera? Det beror naturligtvis på vad han är missnöjd med. Per Lublin i Borgholm är missnöjd med att manliga politiker med traditionellt manligt sätt att uppträda får göra sig breda. Däremot har han veterligen aldrig dragit själva kommunen i smutsen, endast dess politiker och högre tjänstemän. De har i alla tider för honom varit ”skit”. Men Torsåspartiet då? Även för detta missnöjesparti har måltavlan varit ”odugliga” politiker och tjänstemän, och definitionen på oduglig verkar omfatta alla utom det egna partiets företrädare. Men steget därifrån till att också tala illa om centrala funktioner i den egna kommunen - är det något att komma med i valrörelsen? Vinner man ett val på att tala illa om sin kommun?
