| Publicerad: 30 mars 2010 |
| Efter Stagneliusfamiljen måste Domprostgården saneras |
|
| Under veckan som gick inbjöd Sällskapet Erik Stagnelii Vänner till föredrag i Domprostgården. Det var förre kyrkoherden Torsten Mårtensson som presenterade människor som boende i Domprostgården med ordets hjälp gjort sin stämma hörd i världen. Sällskapets vice ordförande Arne Günther tackar här föredragshållaren efter uppskattat och fullgjort värv. |
|
KALMAR
Förre kyrkoherden Torsten Mårtensson med hustru Kerstin var det sista kyrkoherdeparet att ha Domprostgården på Ölandsgatan i Kalmar som tjänstebostad. I 17 år bodde och verkade de där.
- Det var ett krävande boende och en fascinerande förmån för oss, skriver Torsten Mårtensson i förordet till sin i höstas utkomna bok ”Domprostgården i Kalmar. Hus, händelser, människor 1640-2009”.
För kulturintresserade i allmänhet och för samlare av Kalmariana i synnerhet är det en bok av stort intresse. Även de som intresserar sig för Ölandiana har ett och annat att hämta, eftersom biskopsfamiljen Stagnelius ägnas ett särskilt avsnitt. I fem epoker delar Mårtensson in husets historia. För beskrivningen av den första epoken, 1640-1791, under vilken huset var i privat ägo, står Manne Hofrén i ett efterlämnat manuskript i kyrkoarkivet. Inom parentes brann det första huset, det nuvarande torde ha byggts år 1683.
GRUNDLIG SANERING
Under den andra epoken, 1791-1878, var huset biskopshus, även om det beboddes av någon biskop endast fram till 1839. Sammanlagt tre biskopar hann ta huset i besittning, nämligen Wallenstråle, Stagnelius och Carlsson af Kullberg.
Hofrén, som skrivit avsnitten om Wallenstråle och Carlsson af Kullberg, berättar att den senares inflyttning i byggnaden föregick av en omfattande rengöring.
- 1831 års stadsräkenskaper berättar att det behövdes inte mindre än 54 kvinns- och 12 mansdagsverken ”för att skura, bortbära samt från väggar och dörrar avtvätta all den smuts som uti detta boställe med tiden där samlats”. Uppgiften förmedlar onekligen en uppseendeväckande bild beträffande ordning och renlighet i det Stagnelianska huset, och förstärker hela intrycket av att hela familjen var en smula underlig eller okonventionell.
Torsten Mårtensson hänvisar till denna beskrivning i sin analys av föregångaren Magnus Stagnelius och framför allt av dennes skaldeson Erik Johan.
- Man kan ana att livet i biskopshuset kan ha varit mycket påfrestande... I denna tidvis kanske mörka och kaotiska miljö skulle far i huset tolka Ordet och förbereda sina predikningar.
Mårtensson leker med tanken att kaosföreställningen i den stora dikten ”Vän! I förödelsens stund” inspirerats av de kaotiska hemförhållandena.
DOMPROSTAR
Mårtensson erinrar också om att biskopen Stagnelius startade något varaktigt när han grundade Kalmar stifts bibelsällskap. Alla som sedermera bebott Domprostgården intill dagens dato har varit ordförande eller vice dito i detta sällskap. Ett annat avsnitt av intresse, inledningen till husets tredje epok, är att följa Mårtenssons skildring av hur Kalmar stift upplöstes och gick upp i Växjö stift, och i ett annat åter har man möjlighet att sätta sig in i domprosten J. A. Eklunds tankebanor, ett fascinerande tidsfördriv.
Med bidrag av Philippa Wiking berättar Mårtensson också om en av Eklunds efterföljare som domprost, Erland Björk. Philippa Wiking är dotter till Björk, liksom litteraturprofessorn Staffan Björk var en son. Boken om Domprostgården avslutas med de två sista epokerna, kyrkoherdebostället och dagens administrationsbyggnad, det senare författat av Peter Wänehag. En vacker och informativ bok, skriven med mjuk och varsam hand av en sann älskare av sitt objekt, en av Kalmars märkesbyggnader.
ANDERS MARELL
|
|
